Den idag 20-årig mannen dömdes i juli 2018 för mord och överlämnades till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. När han i december 2020 avvek från rättspsykiatrin begick han ytterligare ett mord och dömdes till 13 års fängelse – tingsrätten menade att han inte hade en allvarlig psykisk störning och att han därmed inte kunde dömas till vård. Efter fängelsedomen, som har vunnit laga kraft, har chefsöverläkaren på 20-åringens rättspsykiatriska vårdavdelning anmält att vården ska upphöra. Såväl förvaltningsrätten som kammarrätten menar dock att vården ska fortsätta. Den 20-åriga mannen är alltså dömd till två olika frihetsberövande påföljder – men kan man verkligen avtjäna ett fängelsestraff och vårdas inom rättspsykiatrin på samma gång? Tova Bennet, forskare i straffrätt som doktorerat med avhandlingen ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd”, analyserar det ovanliga fallet.
Den 2 januari 2021 knivdödade 20-åringen oprovocerat en 45-årig man vid en bankomat i Sundbyberg. Han dömdes till 13 års fängelse för mordet, tingsrätten ansåg – till skillnad från morddomen från 2018 – att det saknades förutsättningar att döma honom till vård (se tidigare text).
Efter fängelsedomen har chefsöverläkaren som är ansvarig för 20-åringens rättspsykiatriska vård anmält att vården ska upphöra. Den rättspsykiatriska vården är tidsobestämd men måste omprövas var sjätte månad och den särskilda utskrivningsprövningen innebär att det är förvaltningsrätten som ska avgöra när vården kan avslutas. I detta fall har cheföverläkaren anmält till förvaltningsrätten att den rättspsykiatriska vården kan avslutas, med motiveringen att 20-åringens psykiatriska sjukdomstillstånd inte motsvarar en allvarlig psykisk störning och att han inte har behov av de vårdinsatser som ges inom den rättspsykiatriska vården. Chefsöverläkaren hänvisar till tingsrättens bedömning och menar dessutom att återfallsrisken inte heller motiverar fortsatt vård eftersom 20-åringen har dömts till ett långt fängelsestraff och då kommer att omhändertas av kriminalvården. Både åklagaren och 20-åringen själv är överens med cheföverläkaren om att vården kan avslutas. Även förvaltningsrättens sakkunnigläkare håller med om att 20-åringen inte har en allvarlig psykisk störning och att han inte har behov av rättspsykiatrisk vård.
Samma psykiatriska problematik – vården ska fortsätta
Trots att både parterna och läkarna är eniga om att vården bör upphöra har tidigare förvaltningsrätten och nu också kammarrätten i Stockholm (mål 6907-21 från den 6 oktober) beslutat att den slutna rättspsykiatriska vården ska fortsätta. De två instanserna menar att det står klart att 20-åringen fortfarande har samma psykiatriska problematik som när han dömdes till rättspsykiatrisk vård 2018 och hänvisar till att en vårdpåföljd får fortgå även om den psykiska störningen inte (längre) bedöms vara allvarlig i rättslig mening. Det räcker enligt 16 § LRV att det (till följd av den psykiska störningen) finns risk för att personen återfaller i brottslighet av allvarligt slag. Att 20-åringen under en avvikelse begått ytterligare ett mord anses visa att det finns en sådan risk. Det faktum att han precis dömts till ett långt fängelsestraff ska enligt domstolarna inte påverka den bedömningen.
Det sistnämnda är en inställning som möjligen kan ifrågasättas. I förarbeten och kommentarer är det ganska sparsamt med förtydliganden om vad risk för återfall enligt LRV 16 § innebär. I Justitieutskottets betänkande 1990/91 JuU34 uttalades dock följande: ”Utskottet vill tillägga att frågan om möjligheten att förutse återfall i brott är ett klassiskt problem inom straffrätten. Och utskottet vill understryka att det här i första hand handlar om att se till att risken för att den psykiska störningen leder till återfall i vissa allvarliga fall blir föremål för en kvalificerad bedömning av domstol innan vården upphör eller permission beviljas. Den bedömningen bör, till skillnad från själva beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte ta sikte på en framtida återfallsrisk utan den bör avse situationen i ett mer närliggande tidsperspektiv.” Om bedömningen gäller återfallsrisken efter avtjänat fängelsestraff måste den relativt långa tidshorisont som det är fråga om i detta fall, som åtminstone överstiger åtta års fängelse, liknas vid just ”en framtida risk”. Att den dömde sitter i fängelse har dock inte nödvändigtvis någon avgörande betydelse för hur risken vid utskrivning från vården ska bedömas.
20-åringen är nu alltså dömd till två olika frihetsberövande påföljder samtidigt.
Ett liknande fall där en person begått våldsbrott under permission från rättspsykiatrisk vård har prövats av Högsta förvaltningsdomstolen (då Regeringsrätten) i RÅ 1994 ref 95. I Kammarrätten menade två skiljaktiga ledamöter att vården kunde upphöra eftersom det samhällsskyddsintresse som skall beaktas vid den särskilda utskrivningsprövningen kunde anses vara tillgodosett genom att den dömde avtjänade ett långt fängelsestraff på kriminalvårdsanstalt. Regeringsrätten konstaterade dock (utan vidare motivering) att det förelåg risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag och att den omständigheten att den dömde avtjänade ett fängelsestraff inte föranledde någon annan bedömning. Vården skulle därmed fortsätta trots fängelsestraffet.
20-åringen är nu alltså dömd till två olika frihetsberövande påföljder samtidigt. Rättspsykiatrisk vård omfattas inte av BrB 34 kapitel om ny påföljdsbestämning och kan därmed inte undanröjas eller kombineras med andra påföljder vid tillkommande brottslighet. Tingsrätten som dömde till fängelse för det andra mordet kunde därmed inte ta hänsyn till den pågående rättspsykiatriska påföljden. Förvaltningsrätten och kammarrätten menar å andra sidan, som beskrivits ovan, att fängelsedomen inte påverkar bedömningen av om den rättspsykiatriska vården kan upphöra eller inte. Kan då 20-åringen både avtjäna ett fängelsestraff och vårdas inom rättspsykiatrin samtidigt?
JO-kritik och ny bestämmelse
I propositionen till den nya strafftidslagen (2018:1251) konstateras att en utgångspunkt vid verkställighet av fängelsestraff är att verkställigheten ska påbörjas så snart som möjligt och utan onödigt dröjsmål. Om den dömde redan är frihetsberövad, t.ex. sitter häktad, finns särskilda regler för överföring till Kriminalvården. Men det är oklart vad som gäller om personen inte är frihetsberövad i strafftidslagens mening, men ändå inte kan inställa sig personligen vid en anstalt t.ex. på grund av pågående rättspsykiatrisk vård (se. prop 2017/18:250 s 64-65).
En liknande situation har behandlats av JO (dnr. 6940-2012). Anmälaren var en person som var dömd till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och som under vårdtiden dömts igen till sex månaders fängelse för brott han begått under permission från vården. Kriminalvården hade avvaktat med att påbörja verkställighet av fängelsestraffet i väntan på förvaltningsrättens prövning av om vården skulle förlängas. Resultatet blev att den dömde fick sitta frihetsberövad längre tid än om fängelsestraffet hade kunnat verkställas direkt. JO konstaterade att situationen är synnerligen ovanlig och att det är otydligt vad som gäller, men menade ändå att Kriminalvården förtjänade kritik för sitt agerande. Enligt JO hade det exempelvis varit möjligt att transportera den dömde till en kriminalvårdsanstalt för inskrivning och sedan köra tillbaka personen till vårdavdelningen för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet där, samtidigt som den rättspsykiatriska vården pågick.
För att klargöra rättsläget infördes en bestämmelse i den nya strafftidslagen som stadgar att en dömd person har rätt att påbörja verkställigheten av ett fängelsestraff om han eller hon begär det (5 § strafftidslagen (2018:1251) (se Prop. 2017/18:250 s 64-65). Det krävs dock att straffet är verkställbart och det finns också vissa undantag för att Kriminalvården inte ska ställas inför orimliga krav (se §3 strafftidsförordningen (2019:95)). Denna, om än inte helt oinskränkta, rätt att påbörja ett fängelsestraff gäller även personer som är frihetsberövade på annat sätt, t.ex. inom den rättspsykiatriska vården. Det krävs då att det bedöms vara lämpligt och praktiskt möjligt att påbörja verkställigheten av straffet där personen befinner sig (se s.167 i propositionen).
Inga vattentäta skott mellan vårdpåföljd och fängelsestraff
Fängelsedomen mot 20-åringen har vunnit laga kraft vilket innebär att han, t.ex. via personalen på den rättspsykiatriska avdelningen, kan begära att få påbörja verkställigheten av sitt fängelsestraff. Det blir då upp till kriminalvården att avgöra om straffet kan börja verkställas på vårdavdelningen. Det refererade JO-beslutet visar att det svårligen kan anses vara olämpligt eller praktiskt omöjligt att avtjäna fängelsestraff på en rättspsykiatrisk avdelning.
Om 20-åringen får avtjäna sitt fängelsestraff inom den rättspsykiatriska vården så innebär det att vården fortsätter att omprövas var sjätte månad. Att fängelsestraffet och vårdpåföljden är två parallella processer innebär att 20-åringen inte nödvändigtvis kommer att försättas på fri fot när han har avtjänat sitt 13 år långa fängelsestraff. I fall där den psykiska störningen som haft samband med brottet utgörs av diagnoser som innebär en varaktig funktionsnedsättning, som autism och personlighetsstörning i 20-åringens fall, är det möjligt att förvaltningsrättens resonemang om risken för återfall inte kommer att förändras särskilt mycket över tid. Den rättspsykiatriska vården med särskild utskrivningsprövning kan därmed i praktiken fungera som ett verkligt livstidsstraff, en typ av förvaring, där den dömde kan hållas frihetsberövad tills förvaltningsrätten anser att det inte längre finns risk för återfall. En sådan vårdpåföljd kan därmed pågå långt efter att den dömde suttit frihetsberövad den tid som ansetts vara proportionerlig i relation till brottets straffvärde. Bedömningen av risk påverkas av faktorer som vilken boende- och levnadssituation den dömde kommer att befinna sig i om vården avslutas, och det kan därmed spela stor roll t.ex. om kommunen som ansvarar för den dömde kan erbjuda stödboende eller inte.
Det aktuella fallet är ett exempel på hur fängelsestraff och rättspsykiatrisk vård på vissa sätt fungerar som två alternativa spår i påföljdssystemet
Det aktuella fallet är ett exempel på hur fängelsestraff och rättspsykiatrisk vård på vissa sätt fungerar som två alternativa spår i påföljdssystemet; antingen är du allvarligt psykisk sjuk och ska vårdas, eller så är du frisk och ska avtjäna fängelsestraff. I praktiken är det dock mer komplicerat än så. Personer dömda till vård kan ha en övergående allvarlig psykisk störning och personer som avtjänar fängelsestraff kan vara så psykiskt sjuka att de behöver avtjäna en del av strafftiden på en rättspsykiatrisk vårdavdelning. Den rättspsykiatriska vården kan också fortsätta, trots att det inte längre föreligger en allvarlig psykisk störning, om det finns risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Att en person inom loppet av några år kan dömas till både rättspsykiatrisk vård och fängelse, som i detta fall, är dock ytterst ovanligt, vilket också syns i att det har saknats uttrycklig reglering av hur dessa fall ska hanteras. Att en sådan situation uppstod i 20-åringens fall kan till stor del förklaras av att hans sinnestillstånd tillhör de ovanliga gränsfall där det är svårt att avgöra vad som är en allvarlig psykisk störning i rättslig mening.
