Fallet Sinthu – när kan polisövervåld leda till åtal?

Europadomstolen har via sina domar i enskilda fall uttolkat och utvecklat en skyldighet för alla stater att utreda misstankar mot enskilda poliser om överträdelse av artikel 2, rätten till liv. Men vad händer om lagarna är otydliga och vilken effekt får brister i en utredning för allmänhetens förtroende för svensk polis? JK har i ett aktuellt beslut i fallet Sinthu Selvarajah, som 2014 dog i samband med ett polisingripande, slagit fast vilka krav som kan ställas på polis och åklagare i en svensk kontext. 

Sinthu vårdades i december 2014 på sjukhus inom ramen för psykiatrisk tvångsvård. Den 10 december 2014 förvärrades hans tillstånd på så sätt att han blev aggressiv och agerade i affekt. Vårdpersonalen ringde polis för assistans. När polisen anlände stod sjukvårdspersonalen utanför och höll igen dörren för att förhindra att Sinthu tog sig ut. Då dörren öppnades av en av polismännen, kunde polisinsatsledaren och övriga poliser se Sinthu titta mot dem som stod utanför rummet, gå en bit fram mot dörren för att sedan fälla upp huvan på sin jacka och vända ryggen till.  

Trots att Sinthu då inte utgjorde en fara för polisen, beordrade insatsledaren att ett ingripande skulle genomföras. Det är oklart exakt vad som hände i rummet då det har förekommit allvarliga brister i förundersökningen.  

I radiodokumentären Död i slutet rum beskriver intervjuade vittnen enorma mängder våld och att det stank och knappt gick att andas på grund av all pepparspray. En polis satte en plastpåse över Sinthus mun, en annan har inte bara sprayat Sinthu med sprayen. När burken gick sönder gned hen också in sprayen i Sinthus ansikte. De tre burkarna har dock inte samlats in varför vi inte vet om en av dem verkligen gått sönder eller om det användes oproportionerligt mycket spray. Ett annat vittne berättar hur hen sett att en polis satte ett knä i ryggen på Sinthu. Flera vittnen förhördes dock inte förrän efter ett år och då har minnesbilder redan börjat blekna.  

 Civil Rights Defenders har företrätt familjen i deras strävanden att få klarhet i vad som hänt och att utkräva ansvar. Den utredning som följde på dödsfallet har flera brister; sammanfattningsvis handlar det om att vittnen inte hörts i det inledande skedet, medan deras minnesbilder var tydliga, teknisk bevisning inte inhämtats, ledande frågor använts vid förhör med inblandade poliser och gemensamma avlastningssamtal genomförts innan de enskilda rapporterna lämnats.  

Utredningsskyldigheten enligt artikel 2  

Var och en är enligt artikel 2 i Europakonventionen (EKMR) tillförsäkrade rätt till liv. Det finns omständigheter, såsom vid polisingripanden, där dödligt våld anses försvarligt. I alla fall krävs dock att staten noga utreder dödsfallet. En undermålig utredning i sig innebär en kränkning i förhållande till den avlidnes anhöriga.  

 I de fall ett dödsfall skett i samband med en polisintervention, eller av annan statlig företrädare, ställs dessutom extra högra krav på den efterkommande utredningen. Ett första krav på utredningen är att den ska vara objektiv. Europadomstolen har identifierat åtgärder som indikerar brist på objektivitet. Bland dessa finns: 

• Underlåtenhet att genomföra vissa utredningsåtgärder som skulle klargöra omständigheter i ett fall¹

• Att överdriven vikt läggs på de misstänktas uttalanden²

• Underlåtenhet att utforska vissa uppenbara och nödvändiga led i undersökningen³

Nästa krav är att utredningen måste vara adekvat. Europadomstolen har klargjort att en adekvat utredning betyder att det ska kunna leda till en bestämning av om det våld som användes var eller inte var motiverat under omständigheterna, men även att identifiera och - i förekommande fall - bestraffa ansvariga.⁴

I målet Armani Da Silva mot Storbritannien uttalar Europadomstolen att myndigheterna måste vidta alla rimliga åtgärder de kan för att säkra bevisen angående händelsen, däribland ögonvittnesbevis, kriminaltekniska bevis och en obduktion som ger en fullständig och korrekt analys av skador och kliniska resultat, inklusive dödsorsaken. Eventuella brister i utredningen som undergräver dess förmåga att fastställa dödsorsaken, eller den eller de ansvariga, innebär ett åsidosättande av Europadomstolens identifierade krav på efterkommande utredning.

Europadomstolen har därtill uttalat att detta innebär att i synnerhet utredningens slutsatser måste baseras på en grundlig, objektiv och opartisk analys av alla relevanta data samt att underlåtenhet att genomföra uppenbara behov av utredningsåtgärder undergräver utredningens förmåga att fastställa omständigheterna i ärendet. 

Fallet har lagts ner i flera omgångar  

Civil Rights Defenders har i rollen som familjens målsägandebiträde fortlöpande verkat för att familjen ska få klarhet i ansvarsfrågan. Fallet har gång på gång lagts ner, men även öppnats upp och utretts som vållande till annans död och tjänstefel. Den 12 mars 2019 beslöt Riksåklagaren till slut att lägga ner fallet. 

 Civil Rights Defenders JK-anmälde då både polismyndigheten och Åklagarmyndigheten för bristerna i utredningen. Beslut kom den 31 mars 2022 och resulterade i att myndigheterna blir skadeståndsskyldiga för bristerna i förundersökningen. 

JK har i sin bedömning riktat kritik mot Åklagarmyndigheten för att ha underlåtit att skyndsamt vidta alla relevanta utredningsåtgärder efter det att Sinthu hade avlidit. Vidare riktar även JK kritik mot Polismyndigheten för att ha beslutat om att de ingripande poliserna fick hålla ett gemensamt avlastningssamtal före det att de avrapporterade händelsen. Samt att avrapporteringen skedde genom upprättande av promemorior och för bristande saklighet under förhör med en av poliserna.  

 JK skriver i sin bedömning: ”Sammantaget anser Justitiekanslern att bristerna är av ett sådant slag och av sådan omfattning att staten genom såväl Åklagarmyndigheten som Polismyndigheten har underlåtit att iaktta de positiva förpliktelser som i anslutning till dödsfallet funnits att tillse att Sinthus död utreddes i behörig ordning. Det innebär att staten har gjort sig skyldig till en överträdelse av artikel 2 Europakonventionen.” 

Anmälningar mot polis har ökat 

Utmaningarna i Sverige är dock vidare än att det enbart kan brista i utredningar. Antalet inkomna anmälningar mot polis har sedan 2016 ökat kontinuerligt. Under 2021 inkom det 7 110 ärenden vilket nästan är 1 000 fler ärenden än året innan. Ökningen är i sig inte så anmärkningsvärd då det samtidigt tillkommit fler poliser. Av de inkomna ärendena 2021 redovisades dock endast 204 ärenden till åklagare. Enligt Avdelningen för särskilda utredningar ledde de flesta av dessa till att åtal väcktes. Antalet människor som avlidit i samband med att poliser skjutit verkanseld har också ökat de senaste tio åren. Av de 21 inrapporterade händelser under 2020 där polisman avgivit verkanseld har dennes bedömning av den legala grunden varit nödvärn. Med få undantag läggs förundersökningarna ner av en åklagare från särskilda åklagarkammaren med stöd av att det förelåg nödvärn, ärendena prövas inte i domstol och kommer inte till allmänhetens kännedom. 

 Polisers beslut att använda vapen av olika slag tas i farliga och pressade situationer – men reglerna som styr polisens våldsmonopol är otydliga. Att använda någon form av våld ska vara en sista utväg då inga andra medel räcker till. Våldet måste inte enbart vara nödvändigt, det måste även vara proportionerligt. Den analys som polismyndigheten själv förmedlar är att våldsanvändningen är en effekt av ökad psykisk ohälsa i möte med polis i kombination med en otydlig och förlegad lagstiftning, vilket i sig bidrar till ett åberopande av nödvärnsrätten.  

Mot bakgrund av att Polisen är demokratins försvarare och ska värna demokratiska värden som trygghet, säkerhet och yttrandefrihet måste allmänhetens tillit till polisväsendet vara ostridbar. Det är av största vikt att polisens rätt att använda våld är tydligt, men av lika stor vikt är att polis och åklagare kommer till rätta med de systematiska problem som JK pekar på, så att anmälningar mot polis utreds på ett objektivt och adekvat sätt.  Av största vikt är därtill att enskilda poliser har adekvat kunskap om Sveriges åtaganden vad gäller såväl våldsutövandet som efterkommande utredning för att det som hänt i fallet med Sinthu inte ska behöva hända igen.