Fällande dom för uppmaning till självmord – är det rimligt att utkräva straffansvar?

För en dryg månad månad sedan, den 18 oktober, dömdes en man av Solna tingsrätt för uppmaning till självmord. Tova Bennet, juris doktor i straffrätt, menar att den aktuella domen väcker frågor om när en sådan uppmaning inte bör leda till straffansvar och vilken betydelse det har om uppmaningen faktiskt åtföljs av ett självmordsförsök. "Gärningen förefaller istället ligga mycket nära en sådan undantagssituation som beskrivs som ett exempel på när det inte är rimligt att utkräva straffansvar", skriver hon i en analys av domen.

En ny straffbestämmelse som kriminaliserar uppmaning till självmord infördes den 1 maj 2021 i BrB 4:7a (Se prop. 2020/21:74). Kriminaliseringen gäller ”den som uppmanar eller på annat liknande sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord” om gärningen ”är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för en sådan handling”.

Brottet förutsätter uppsåt, men det finns också en oaktsamhetsvariant, oaktsam uppmaning till självmord, för fall då gärningspersonen ”inte har uppsåt till men är oaktsam beträffande de omständigheter som innebär att gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för självmord”.

Bestämmelsen har en ansvarsfrihetsregel för gärning ”som med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig”. Straffet för uppmaning till självmord är fängelse i högst två år, och för oaktsam uppmaning till självmord böter eller fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen om uppmaning till självmord är placerad i fjärde kapitlet, där det avsedda skyddsintresset är människors frihet och frid. Under lagstiftningsarbetet uppmärksammades att ett beteende som uppmanar till eller försöker påverka någon att begå självmord präglas av hänsynslöshet och likgiltighet inför andra människors lidande och kan få allvarliga konsekvenser. I betänkandet anges att ”det kan röra sig om resultat av obetänksamhet eller rentav som en del av en jargong, men många gånger är det tvärtom så att uttalanden av denna karaktär bygger på en vilja att skada eller styra en annan människa” (SOU 2019:32, s. 227).

I resonemanget om behovet av en kriminalisering betonas särskilt kunskap om den betydelse en uppmaning riskerar att få för suicidnära personer, vars beslutsfattande kan präglas av ambivalens, impulsivitet och nedsatt kognitiv förmåga. En uppmaning till självmord är därmed ”något som inte bara är oetiskt och stötande, utan något som kan vara direkt livsfarligt” (SOU 2019:32, s.228). Med hänvisning till detta menade utredningen att det är ”ett så pass klandervärt beteende, mot ett skyddsvärt intresse, som leder till sådan skada, att staten bör ta till den mest kraftfulla åtgärd som står till buds, nämligen att göra det till ett brott” (SOU 2019:32, s. 226 f.).

"Typiskt sett" en risk?

Även om man accepterar utgångspunkten att det är så hänsynslöst, allvarlig och skadligt att uppmana någon att ta sitt liv att beteendet bör kriminaliseras, så kan den bestämmelse som riksdagen antog kritiseras för att vara alltför långtgående. Bestämmelsen är inte avgränsad till fall där en uppmaning till självmord har fått faktiska konsekvenser. Det räcker att uppmaningen medfört fara för en självmordshandling. Motiveringen här är att bevissvårigheterna skulle bli för stora om brottet förutsätter att en uppmaning faktiskt har lett till självmord eller självmordsförsök, men utredningen menar också att det inte enbart är att orsaka självmord som är klandervärt, utan att kriminaliseringen också ska träffa hets till självmord som en del av trakasserier eller mobbning, till exempel i sociala medier (SOU 2019:32, s. 234).

Att en gärning ska innebära fara kan utformas som ett abstrakt eller konkret rekvisit. Här föreslog utredningen en kriminalisering av gärningar som inneburit konkret fara, alltså att uppmaningen ska ha lett till en verklig risk för självmord. Rekvisitet motiveras bland annat med hänvisning till att det vore orimligt med en straffbestämmelse som träffar alla uttalanden som innehåller en uppmaning till självmord, varför det behövs ett kvalificerande moment för att ringa in de mest straffvärda fallen. Regeringen valde dock istället ett abstrakt farerekvisit, vilket innebär att det som idag är kriminaliserat även omfattar uppmaningar till självmord som inte lett till en risk i det konkreta fallet, men som ’typiskt sett’ kan anses innebära en sådan risk. Även här åberopades bevissvårigheter, men också att det är ”det kränkande och typiskt farliga i att uppmana eller påverka någon att begå självmord som bestraffas” (Prop. 2020/21:74, s. 18).

Kriminaliseringen av uppmaning till självmord breddas ytterligare genom de ställningstaganden regeringen gjorde om vilket uppsåt som ska krävas för fällande dom. Farerekvisitet är ett sådant värderande rekvisit som kan kräva olika grad av uppsåt. Det högsta kravet på uppsåt är att gärningspersonen själv gjort en värdering och kommit till en viss slutsats, medan ett lägre skuldkrav enbart förutsätter att personen är medveten om principerna för bedömning, eller endast har uppsåt i förhållande till det faktaunderlag som domstolen utgår från. Regeringen menade att det är tillräckligt att personen har uppsåt till de omständigheter domstolen lägger till grund för bedömningen att det förelegat fara för självmord, och valde därmed den minst kvalificerade formen av uppsåt.

"Nära det lägsta möjliga kravet på skuld"

Kriminaliseringen stannar inte vid uppsåtliga uppmaningar till självmord, utan omfattar också, som nämnts ovan, ett oaktsamhetsbrott. Det är inriktat mot situationer där gärningspersonen uppsåtligen uppmanar någon att ta sitt liv, men saknar uppsåt till att uppmaningen inneburit fara för självmord. Även här valde regeringen den minst kvalificerade skuldformen, och därmed den bredaste möjliga kriminaliseringen. Fällande dom förutsätter att personen är oaktsam i förhållande till omständigheter som innebär att en (abstrakt) fara för självmord föreligger och det räcker med omedveten oaktsamhet.

Ett exempel som anges i förarbetena är att en person skriver en uppmaning till någon att ta livet av sig i ett nätforum, utan att känna till att mottagaren lider av psykisk ohälsa. Omedveten oaktsamhet i förhållande till bedömningsgrunderna för ett abstrakt farerekvisit är så nära det lägsta möjliga kravet på skuld eller klandervärdhet en straffbestämmelse kan komma. Remissinstansen Svea hovrätt påpekade faktiskt att utredningens exempel på fall av omedveten oaktsamhet måste tolkas med försiktighet för att inte närma sig ett strikt ansvar (Remissvar Svea hovrätt dnr 2019/529).

Att straffbestämmelsen är så bred kan förstås så att fokus inte ligger på personlig klandervärdhet i första hand, utan snarare på skadligheten eller farligheten i själva gärningen. Regeringen menar att bestämmelsen ger ”ett tydligt besked om att det inte kan accepteras att någon tar sig rätten att uppmana en annan människa att ta sitt liv” och kan ”bidra till förebyggande av framför allt sådana uppmaningar som sker via internet där människor agerar mer ohämmat och många gånger utan insikt i vilka konsekvenser deras agerande kan få” (Prop. 2020/21:74, s. 13). Det faktum att gärningen i sig är kränkande och hänsynslös förefaller anses medföra att den som ägnar sig åt beteendet oundvikligen är klandervärd, även om personen inte förstår eller avser de potentiellt skadliga följderna.

Vad säger praxis?

Vad blir då de praktiska konsekvenserna av att införa en så bred kriminalisering? Att uttrycka en uppmaning till självmord kan tänkas vara förhållandevis vanligt förekommande, kanske särskilt bland unga på internet. Sedan kriminaliseringen infördes har brottet aktualiserats i en handfull fall, men inget av dem gäller sådana uttalanden på internet som nämns i förarbetena. I tre tingsrättsdomar förekommer uppmaning till självmord som en del av åtal för grov frids- eller kvinnofridskränkning (Södertörns tingsrätt B 1887-22, Mora tingsrätt B 225-22, Uppsala tingsrätt B 5060-22. De två förstnämnda är fastställda av hovrätten i relevanta delar utan kommentarer gällande uppmaningsbrottet).

I två fall anser tingsrätten att åtalet gällande uppmaningsbrottet är styrkt. Det ena fallet rör en man som upprepade gånger sagt till sin fru att han hoppades att hon skulle ta livet av sig för att hon var ful, äcklig och värdelös samt att hon skulle kasta sig framför tåget, och det andra en man som sagt till sin 14-åriga dotter att han ska mobba henne tills hon begår självmord och att han ska få henne att må så dåligt att hon tar sitt liv.

I det fall där tingsrätten ogillade åtalet gällande uppmaning till självmord hade en man på frågan ”Vill du att jag begår självmord” svarat sin fru ”Du kan göra vad du vill, du kan hoppa framför bilen. Då blir det slut.” Uttalandet kunde enligt tingsrätten inte anses utgöra en uppmaning till självmord. I samtliga fall utgör uppmaningarna en del av en lång rad brottsliga gärningar som sammantaget anses uppfylla brottsrekvisiten för fridskränkningsbrott.

I övrigt förefaller brottet enbart ha aktualiserats som andrahandsyrkande i ett fall där en kvinna dömdes för att ha orsakat sin brors död genom att ge honom tramadoltabletter. Brodern, som hade intellektuella och neuropsykiatriska funktionshinder, ansågs inte ha förstått följderna av att inta tabletterna och kvinnan dömdes för mord (Göta hovrätts dom i mål B 1100-22).

Begränsande faktorer – "inte obetydlig” fara och ansvarsfrihetsregel

En möjlig förklaring till att det inte meddelats fler fällande domar specifikt för uppmaning till självmord är att det finns två aspekter av bestämmelsen som begränsar kriminaliseringen. Den ena är att brottsbeskrivningen innehåller kvalifikationen att gärningen ska vara ägnad att medföra en ”inte obetydlig” fara för en självmordshandling, den andra är att det finns en ansvarsfrihetsregel för gärningar som med hänsyn till omständigheterna är ”mindre allvarliga”.

Huruvida faran är mer än obetydlig ska avgöras genom en helhetsbedömning av sammanhanget för uppmaningen och målsägandens personliga förhållanden. Omständigheter som har betydelse är om målsäganden (typiskt sett) är mer sårbar för uppmaningen, t.ex. på grund av psykisk ohälsa eller ung ålder. Hur farebedömningen ska göras i enskilda fall är, enligt propositionen, en fråga för rättstillämpningen, men regeringen understryker att den faktiska målsägandens reaktioner inte är utslagsgivande, utan att det som har betydelse, i och med det abstrakta farerekvisitet, snarare är hur en person som motsvarar målsäganden i allmänhet kan förväntas reagera.

Ansvarsfrihetsregeln är avsedd att tillämpas restriktivt, i de ”mest uppenbara undantagsfallen” där straffansvar framstår som oskäligt. Som exempel anges då närstående till en person med psykisk ohälsa under stor press i en desperat situation uttrycker sig på ett sätt som omfattas av bestämmelsen, samt fall då gärningspersonen lever i en destruktiv relation med någon som vid upprepade tillfällen hotar att ta sitt liv och i en uppgiven situation uppmanar personen att göra det.

Den aktuella domen – har uppsåtligen uppmanat till självmord

Den dom som meddelades av Solna tingsrätt i oktober (Solna tingsrätt B 8201-21) kan vara den första fällande domen som behandlar uppmaning till självmord som självständigt brott. Både omständigheterna i fallet och den rättsliga bedömningen bidrar med underlag för ytterligare reflektioner om bestämmelsens utformning, skyddsintresse och tillämpning.

Åtalet rör uppsåtlig uppmaning till självmord och gärningen består i att den tilltalade har skickat ett mail till en tidigare flickvän med ordalydelsen ”Att du hoppar framför ett tåg. Mvh [Den tilltalades förnamn]”, under rubriken ”Re: Säg vad du vill och jag lovar hålla det.”

En förhållandevis väsentlig brist i utredningen, som uppmärksammas av tingsrätten, är att mailet utgör ett svar i en längre mailkonversation där övriga meddelanden inte framgår av utredningen. Det är alltså inte klarlagt om formuleringen i mailet utgör ett svar på uppmaningen i rubriken. Till bakgrunden hör att den tilltalade och målsäganden har haft ett förhållande under ca 3 års tid, som varit stormigt med flera avbrott och som avslutades ungefär fyra månader före gärningen. Målsäganden har lidit av allvarlig psykisk ohälsa under en längre tid, då hon upprepade gånger har hotat med att ta sitt liv och även gjort flera självmordsförsök. Samma dag som mailet skickades gjorde målsäganden ytterligare ett självmordsförsök och avled av sina skador fyra dagar senare.

Tingsrätten konstaterar att den tilltalade har skickat mailet som en del av en lång mailkonversation och att meddelandet, även om sammanhanget är oklart, inte kan förstås på annat sätt än som en uppmaning att målsäganden ska begå självmord genom att hoppa framför ett tåg. Den tilltalade har därmed uppsåtligen uppmanat till självmord. Angående farebedömningen skriver tingsrätten att målsäganden sedan lång tid tillbaka lidit av omfattande psykisk ohälsa, med flera dokumenterade självmordsförsök, och att det därmed är uppenbart att hon befann sig i en mycket sårbar situation. Att uppmana en person i en sådan situation att begå självmord innebär, enligt tingsrätten, typiskt sett en betydande fara för självmord och farerekvisitet är således uppfyllt. Det står också klart att den tilltalade har haft uppsåt till brott. Han har berättat att han varit medveten om målsägandens psykiska ohälsa och att han varit rädd för att hon skulle begå självmord om han gjorde slut, och han har också varit medveten om att hon tidigare gjort flera självmordsförsök.

Ansvarsfrihetsregeln inte tillämplig – "nära undantagssituation"

Då återstår frågan om ansvarsfrihetsregeln för ”mindre allvarliga” gärningar är tillämplig. Ett av exemplen på sådana fall som nämns i propositionen är just då någon lever i en destruktiv relation med en person som hotar att ta sitt liv, och i en uppgiven pressad situation uppmanar personen att göra det.

Tingsrätten konstaterar att det tydligt framgår att den tilltalade och målsäganden haft ett destruktivt förhållande som starkt påverkats av målsägandens psykiska ohälsa och att hon upprepade gånger hotat med att ta sitt liv. Det framgår också att den tilltalade stöttat målsäganden, bland annat genom att medverka till hennes behandling även när det inte varit ett par, och att den tilltalade varit pressad av målsägandens beteende, som innefattat omfattande och påträngande kontakter. Vidare framgår det att målsäganden spridit missvisande och felaktiga uppgifter till vänner och bekanta om den tilltalade och även tagit kontakat hans nya flickvän med följden att hon inte längre ville träffa honom.

Kontakterna har varit särskilt intensiva i samband med gärningen, då den tilltalade beskriver att han var ”jättearg och jätteledsen”, och tingsrätten konstaterar att han ”befann sig under särskilt stor press när han skickade mejlet, och att det förelegat klart förmildrande omständigheter vid uppmaningen”. Tingsrätten menar dock att omständigheterna inte har varit förmildrande ”till sådan grad att ansvarsfrihetsregeln är tillämplig”. Här hänvisar tingsrätten till att uppmaningen har riktats mot en särskilt sårbar person, vilket typiskt sett innebär en betydande fara för självmord, och att uppmaningen skett via mejl ”och inte inom ramen för en hetsig muntlig ordväxling där det funnits mer begränsade möjligheter att utöva självbehärskning”.

Resultatet blir en fällande dom, och den tilltalade döms till villkorlig dom och 40 dagsböter. Vid bedömningen av straffvärdet beaktar tingsrätten återigen att gärningen riktats mot en särskilt sårbar person, men också att det förelegat förmildrande omständigheter. Straffmätningsvärdet anges till en månads fängelse.

Domen utgör ett exempel på ett fall av uppmaning till självmord som på vissa sätt kan sägas tillhöra kärnan i brottsbestämmelsen: det rör en uppsåtlig uppmaning till självmord riktad mot en person som den tilltalade är medveten om är särskilt sårbar. Å andra sidan utgör gärningen inget tydligt exempel på sådana kränkande och hänsynslösa uttalanden som t.ex. förekommer på sociala medier och som står i fokus i lagförarbetena.

Gärningen förefaller istället ligga mycket nära en sådan undantagssituation som beskrivs som ett exempel på när det inte är rimligt att utkräva straffansvar. Att tingsrätten ändå väljer att inte tillämpa undantagsregeln kan förstås i relation till hur regeln är formulerad och kanske också i ljuset av det faktum att uppmaningen åtföljdes av att målsäganden tog sitt liv. Särskilt den sistnämnda omständigheten föranleder några kommentarer. Angående formuleringen av ansvarsfrihetsregeln föreslog utredningen att regeln skulle gälla fall där det med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att döma till ansvar. Regeringen valde istället formuleringen ”mindre allvarliga” fall, med hänvisning till att det inte vore lämpligt att låta det straffbara området bli beroende av en allmän skälighetsbedömning.

Skillnaden är kanske semantisk, men regeringens val av formulering riktar ett tydligare fokus mot gärningens allvarlighetsgrad, snarare än frågan om det är rimligt att döma till ansvar. I ett fall som det här aktuella, där en uppmaning åtföljs av ett självmord, är det tänkbart att den nuvarande formuleringen av ansvarsfrihetsregeln begränsar regelns tillämpning. Det blir helt enkelt svårare att betrakta gärningen som ”mindre allvarlig”, även om sådana förutsättningar som talar för att det är oskäligt att utkräva straffansvar föreligger.

Tillmäts det efterföljande självmordet betydelse?

Vilken betydelse har det då för tillämpningen av straffbestämmelsen om en uppmaning faktiskt åtföljs av ett självmord? I och med att bestämmelsen gäller ett farebrott och riktas mot uppmaningar som ’typiskt sett’ kan innebära en fara för självmord är frågan om vilka konsekvenser gärningen faktiskt har fått inte en del av bedömningen av om brott har begåtts. Tingsrätten konstaterar också att det faktum att brottet inte är ett effektbrott och åtalet inte gäller vållande till annans död innebär att tingsrätten inte ska pröva om den tilltalade har orsakat målsägandens död. Frågan om uppmaningen har lett till självmordsförsöket är alltså inte en fråga som är aktuell att ta ställning till i målet.

Går det då att utesluta att ett självmordsförsök som sker i nära anslutning till uppmaningen får någon form av betydelse för den rättsliga bedömningen? Självmordsförsöket ger uppenbarligen ytterligare information om målsägandens sårbarhet. Bör och kan domstolen bortse från den informationen vid prövningen av om en uppmaning riktad mot en person i målsägandens situation ’typiskt sett’ innebar en risk för en sådan handling?

Det är inte helt självklart hur begränsad domstolen är vid prövningen av abstrakt fara. Rekvisitet kan fylla två olika funktioner, å ena sidan innebär kravet på abstrakt fara en avgränsning av kriminaliseringen (inte alla uppmaningar utgör brott) men å andra sidan kan rekvisitet ha syftet att ge en bevislättnad (det krävs inte bevisning om en effekt eller konkret fara i det enskilda fallet för att styrka brott). Att brottet är ett abstrakt farebrott innebär dock att faran för självmord som ska beaktas är risken vid tidpunkten för uppmaningen, mot bakgrund av den information som fanns tillgänglig för den tilltalade vid det tillfället. Domstolen bör därmed inte låta bedömningen av faran påverkas av gärningens konsekvenser, en onekligen utmanande följd av brottets konstruktion.

Att ett efterföljande självmordsförsök tillmäts betydelse är också problematiskt i och med att det i princip förutsätter att självmordsförsöket antas ha orsakats av uppmaningen, men utan att frågan om orsakssamband är föremål för rättslig prövning.

Ansvarsfrihetsregeln i förhållande till målsägandens reaktion

Hur är det då med ansvarsfrihetsregeln, får bedömningen av huruvida gärningen kan bedömas som ”mindre allvarlig” beakta ett efterföljande självmord? Brottskonstruktionen innebär rimligen att även bedömningen av gärningens allvarlighetsgrad begränsas till en värdering av uppmaningen och de omständigheter som är för handen då uppmaningen uttalas. Frågan om betydelsen av målsägandens reaktion på uppmaningen försvåras av att regeringen, utan utförliga kommentarer, både ändrar rekvisit från konkret till abstrakt fara och omformulerar ansvarsfrihetsregeln. I förarbetena anges att gärningens allvarlighetsgrad ska värderas genom ”en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet” (SOU 2019:32, s. 248).

Frågan om uppmaningens konsekvenser behandlas inte i uttryckligen, men utredningen uttalar om ansvarsfrihetsregeln att det ”måste finnas en möjlighet att bedöma uttalanden utifrån de samlade omständigheterna runt situationen” och hänvisar till fall där straffansvar framstår som oskäligt ”med hänsyn till omständigheterna i anslutning till uttalandet” (SOU 2019:32, s. 248f).

I propositionen anges enbart att bedömningen av vilka gärningar som ska anses vara mindre allvarliga ska göras utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter (Prop. 2020/21:74, s. 25). Gällande bedömningen av abstrakt fara anges dock ”Den konkreta målsägandens upplevelse blir alltså inte utslagsgivande om reaktionen framstår som avvikande i förhållande till hur domstolen bedömer att en person i allmänhet skulle reagerat i den givna situationen.” (Prop. 2020/21:74, s. 19f), vilket ger intryck av att reaktionen i någon mening kan tillmätas betydelse.

Avslutande ord

Domen från Solna tingsrätt har överklagats, med hänvisning till att tingsrätten inte i tillräckligt hög utsträckning beaktat de särskilda förhållandena inom parternas relation. Detta öppnar för en möjlighet till klargörande i övre instans, vilket vore välkommet särskilt gällande frågan om ansvarsfrihetsregelns tillämpning och betydelsen av det efterföljande självmordet.

Ansvarsfrihetsregeln är tänkt att ge utrymme för hänsyn till svårigheterna som det kan innebära att vara anhörig eller närstående till personer med allvarlig psykisk ohälsa som upprepat hotar med eller genomför självmordsförsök. Att utesluta ansvarsfrihet då självmordsförsök genomförs skulle därmed innebära en orimlig begränsning av ansvarsfrihetsregeln. Självmordsförsök är samtidigt det mest allvarliga konsekvensen som kan följa på en uppmaning, vilket ställer frågan om det rättsliga förhållandet mellan abstrakt fara och konkret följd på sin spets.

Artikeln är ursprungligen publicerad inom ramen för ROA – Rättsområdesanalyser – en tilläggstjänst till JUNO. ROA innehåller såväl videoklipp som analyser av aktuella rättshändelser inom olika rättsområden.