Frågan om hur man straffrättsligt ska hantera psykiskt sjuka lagöverträdare är mycket svår – och omdiskuterad. Hur ska uppsåtsbedömningen göras och hur tillgodoses krav på rättvisa, humanitet, och samhällsskydd? Den nyligen publicerade avhandlingen ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd” tar sig an detta komplexa ämne. – Min undersökning bekräftar bilden av att det finns ett uttunnat skuldkrav som möjliggör fällande domar i fall där den tilltalade har en mycket begränsad uppfattning om vad som sker i gärningssituationen, säger författaren Tova Bennet.
En grupp tonåringar utrustar sig med tillhyggen och beger sig till en ödsligt belägen gård. Sonen i huset väcker sin pappa, som hämtar ett hagelgevär. Han går ut på gårdsplanen och skjuter. En av tonåringarna dödas av ett skott i bröstet. En annan skjuts med två skott, men överlever. Pappan, som åtalas för mord och mordförsök, frias i tingsrätten eftersom han, enligt den rättspsykiatriska utredningen, led av en allvarlig psykisk störning som innebar att han saknade förmåga att medvetet överväga och inse konsekvenserna av sitt handlande. Han saknade därför uppsåt. Hovrätten menar istället att pappan visserligen handlade i panik utan rationell analys, men att det inte innebär att han saknade medvetenhet om det inträffade. Pappan döms därför för dråp och grov misshandel.
Det s.k. Rödebymålet, vars tragiska händelser utspelade sig under hösten 2007, väckte en omfattande samhällsdebatt som nådde långt utanför juridikens värld. Hur bör man straffa någon som begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning? Några år senare togs fallet upp under en lektion i straffrätt på juristutbildningen vid Lunds universitet. En av studenterna på plats var Tova Bennet.
– Jag lämnade klassrummet med lika delar nyfikenhet och frustration över mötet mellan de rättspsykiatriska beskrivningarna av mänskligt fungerande och de straffrättsliga skuldbegreppen. Det var omtumlande, säger hon.
Det nyväckta intresset skulle flera år senare, närmare bestämt hösten 2020, resultera i doktorsavhandlingen ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd” – som nyligen har publicerats av Norstedts Juridik.
– Under tiden har jag fått läsa många fler, men mindre offentligt uppmärksammade, ‘Rödebymål’ och det är i stor utsträckning mötet med dessa fall som har utgjort drivkraften i mitt arbete, säger hon.
Ett uttunnat skuldkrav
Sveriges strafflagstiftning särskiljer sig från de flesta av världens rättssystem då det inte finns krav på tillräknelighet – som förenklat innebär att brott endast kan begås av den som har förmåga att förstå betydelsen av sitt agerande och som kan kontrollera sitt handlande – för att kunna fälla någon till ansvar för ett brott. Den som inte är tillräknelig anses sakna skuld, och ska därför inte heller straffas. Så lyder principen. I Sverige kan man dock åtalas och dömas för brott oavsett psykisk status vid gärningstillfället. Däremot påverkas valet av påföljd då psykiskt sjuka lagöverträdare, som huvudregel, inte får dömas till fängelse utan istället överlämnas till rättspsykiatrisk vård.
Avsaknaden av krav på tillräknelighet har genom åren mött stark kritik då det anses stå i strid med grundläggande straffrättsliga principer (som skuld- och konformitetsprincipen) och avfärdas i den straffrättsliga doktrinen närmast som en ”historisk olyckshändelse” – en syrlig passning till 1956 års strafflagsutredning som, inspirerad av den s.k. positiva skolans behandlingsoptimism, banade väg för att kravet på tillräknelighet skulle avlägsnas. Flera utredningar därefter, såsom psykiatrilagsutredningen 2012, förordar att man åter igen bör införa ett sådant krav.
Tova Bennets avhandling ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd” tar bland annat upp de särskilda svårigheter som uppstår när man ska bedöma uppsåt för en person som har en förvrängd verklighetsuppfattning – som i teorin ska ske på samma villkor som för alla andra. En konflikt blottas ”mellan straffrättens grundläggande utgångspunkter i rationalitet och normalitet och ett skuldkrav som gäller lika för alla lagöverträdare”, skriver hon i sin bok.
– Min undersökning bekräftar bilden av att det finns ett uttunnat skuldkrav som möjliggör fällande domar i fall där den tilltalade har en mycket begränsad uppfattning om vad som sker i gärningssituationen, säger hon.
– Detta lämnar ett mycket litet utrymme för friande domar vid atypiska sinnestillstånd.
Krav på medvetenhet
Även om ”det är anmärkningsvärt” att nära en tredjedel av tingsrättsdomarna som hon gått igenom inte redovisar någon skuldbedömning överhuvudtaget ska detta, enligt Tova Bennet, inte betraktas som ”bristande noggrannhet” eller ”slarv”.
– I de flesta fall följer prövningen de principer som har utformats i rättspraxis och doktrin. Det är istället brottsbalkens konstruktion som skapar en situation där skuldkravet vid atypiska sinnestillstånd närmast medför ett strikt ansvar.
– Det bakåtblickande kravet på klandervärdhet enligt brottsbalkens modell sätts delvis ur spel, vilket ökar utrymmet för framåtblickande hänsyn gällande vårdbehov och samhällsskydd vid skuldprövningen, säger hon.
Prövningen av skuldfrågan när det handlar om psykiskt sjuka lagöverträdare avgörs i stor utsträckning genom en bedömning av personens medvetenhet, som i regel behandlas som ett krav på att gärningen ska vara avsiktlig.
– Prövningen av medvetenhet är här svår att separera från övriga delar av skuldprövningen. Till följd av den straffrättsliga utgångspunkten i rationalitet och normalitet innebär en tillräcklig grad av medvetenhet närmast automatiskt att den tilltalade anses ha haft uppsåt till både gärning, omständigheter och följder.
Ett agerande som framstår som oförklarligt och högst irrationellt kan alltså anses vara tillräckligt begripligt för att betecknas som medvetet, och därmed uppsåtligt. I ett relativt färskt mål, ”Vanföreställningen” (B 4685-19), skärper Högsta domstolen kraven på vad ”medvetenhet” innebär.
– Domen är särskilt intressant i den meningen att HD både avvisar en oskriven undantagsregel vid tillfällig sinnesförvirring, och ger skuldkravet en striktare utformning som möjliggör en friande dom. Den friande domen är dock ett resultat av att HD definierar kravet på medvetenhet på ett sätt som ligger mycket nära fängelseförbudets tillräknelighetsliknande formulering i 30 kap. 6 § brottsbalken, säger Tova Bennet.
Hon beskriver HD:s definition av medvetenhet som ”ett tillräknelighetskrav light.”
– Men HD poängterar också att det krävs en mycket hög grad av förvirring för en friande dom. En person som är psykotisk och har verklighetsfrämmande motiv för sitt handlande skulle i andra rättssystem kunna frikännas på grund av otillräknelighet, men kan i svensk rätt uppfylla kravet på medvetenhet och dömas för brott.
Formuleringar kan få oförutsedda effekter
Rätten är i praktiken beroende av det rättspsykiatriska underlaget i sin skuldprövning av psykiskt sjuka lagöverträdare och ansluter sig nästan alltid till den bedömning som rättspsykiatrikerna gör.
– Enskilda formuleringar kan få rättsliga effekter på ett sätt som inte är förutsebart för författaren av ett rättspsykiatriskt utlåtande, och som riskerar att leda till feltolkningar i kommunikationen mellan rättspsykiatrin och domstolen.
– När rättspsykiatrin bedömer någons ”förmåga”, som uttrycks i fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken, ligger det mycket nära skuldprövningen. I praktiken innebär det att rätten i princip överlämnar skuldprövningen till den rättspsykiatriska bedömningen, säger hon.
Bedömningar av allvarligt psykiskt sjuka individers ageranden innefattar naturligt nog ofta villfarelser av olika slag. Tova Bennet menar att det är möjligt att tillämpa uppsåtsbedömningen på sedvanligt sätt även vid exempelvis psykotiska vanföreställningar – men att det förutsätter en beskrivning av den tilltalades föreställningsvärld som i någon mening är begriplig. I ett rättsfall som hon skriver om i sin avhandling hade den tilltalade psykotiska vanföreställningar om att hon var förföljd av spöken. En dag ringde det på dörren och utanför stod just ett spöke. Kvinnan blev rädd och knuffade spöket ner för trappan. Rätten uppfattade händelsen som ett begripligt och ansvarsbefriande misstag, det var nämligen Halloween.
– Fallet illustrerar att villfarelser med grund i atypiska sinnestillstånd, för att kunna leda till ansvarsfrihet, måste göras begripliga på ett sätt som passar straffrättens normativa ramar. Det rättspsykiatriska utlåtandet kan här bidra med en beskrivning av den tilltalades beteende som tillräckligt begripligt och rationellt för att uppfylla de rättsliga föreställningarna om vad som utgör en upplevelse av en nöd- eller nödvärnssituation.
En fällande dom – det enda sättet att få vård?
Tova Bennet menar att man skulle kunna tillämpa ett snävare, eller striktare, skuldkrav vid atypiska sinnestillstånd – där man har en tydligare utgångspunkt i den tilltalades upplevelse av gärningen och vad som utgör en begriplig eller rimlig villfarelse.
– Kravet på medvetenhet kan ges en snävare tillämpning, där det krävs något mer än att den tilltalade inte är medvetslös för att personen ska anses ha varit medveten om sitt handlande på ett straffrättsligt meningsfullt sätt.
Skuldprövning som i högre grad tar hänsyn till atypiska sinnestillstånd, på det sätt som Tova Bennet förordar, skulle sannolikt innebära fler friande domar. Det sätter ljuset på psykiatrins kapacitet att få till stånd vård- och skyddsåtgärder efter en friande dom – men eventuella brister i det hänseendet är förstås i sig inget godtagbart skäl för att döma någon.
– Sammanblandningen mellan olika intressen och principer vid den rättsliga prövningen riskerar att dölja ingripanden som inte skulle ha ansetts vara motiverade utanför straffsystemet. Både skuldprincipen och principen om likabehandling förutsätter att den som fälls till ansvar har uppvisat skuld.
Enligt Tova Bennet skulle ett återinförande av krav på tillräknelighet kunna vara ett sätt att åstadkomma en tydligare särskiljning mellan straff, vård och skydd. Hon tror dock inte att ett sådant krav kan lösa de dilemman och motstridiga intressen som uppstår när rättssystemet har att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare.
– Prövningen av om ett förvirringstillstånd innebär bristande uppsåt eller bristande tillräknelighet kan förväntas bli svår och förutsätter, precis som den nuvarande ordningen, ett samspel mellan rättsliga och rättspsykiatriska bedömningar.
Vårdplatserna inom den öppna psykiatrin har minskat kraftigt de senaste decennierna. Oavsett straffrättsligt system för att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare kan bristen på tillgång till psykiatrisk vård utanför straffsystemet leda till att en fällande brottmålsdom i princip är det enda sättet att få adekvat hjälp. Denna realitet kan också, mer eller mindre medvetet, styra bedömningarna av hur rättsliga och rättspsykiatriska aktörer ser på själva skuldfrågan. Pragmatism och vårdbehov, och i vissa fall även behovet av samhällsskydd, trumfar över straffrättslig teori.
– I ett fall tände en ung man eld i sin lägenhet, tanken var att om han skulle misslyckas med att ta sitt liv så skulle han få vård. Han hade googlat straffskalan för mordbrand och konstaterat att det var ett tillräckligt allvarligt brott för att kunna bli dömd till vård utan att behöva skada någon. Det är väldigt tragiska berättelser som framkommer i domar, när man sökt hjälp men inte har fått det, säger Tova Bennet.
