"Ett banbrytande avgörande" – EU-domstolen sätter ner foten mot hedersrelaterat våld

Omständigheterna i målet var enligt följande. WS är en kurdisk kvinna och medborgare i Turkiet. Hon tvingades gifta sig när hon var 16 år med en man som var våldsam mot henne. De fick tre barn tillsammans. Hennes biologiska familj var medveten om att mannen utsatte henne för våld men förvägrade henne hjälp. Hon flydde från sin våldsamma make i september 2016 och ingick ett annat äktenskap året därpå. Hon fick ett barn i det äktenskapet i maj 2018. Ett par månader senare flyttade hon till Bulgarien och strax därefter skilde hon sig officiellt från sin första make.

Därefter anslöt sig hon en familjemedlem i Tyskland, där hon ansökte om internationellt skydd. De tyska myndigheterna hänvisade henne tillbaka till den bulgariska nationella flyktningsmyndigheten (DAB) som beslutade att pröva hennes asylansökan. Hon uppgav att hon var rädd att hennes ex-make eller hennes egen familj skulle döda henne om hon återvände till Turkiet. Hennes ex hade även hotat henne per telefon.

I maj 2020 avslog DAB hennes asylansökan och hon nekades även status som subsidiärt skyddsbehövande. DAB ansåg att WS inte uppfyllde villkoren i den nationella lagen som införlivar direktiv 2011/95 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd. WS:s överklagande ogillades.

WS ingav i april 2021, på grundval av ny bevisning, en efterföljande ansökan om internationellt skydd. Hon hävdade då att hon hyste en välgrundad fruktan för att hon skulle utsättas för hedersvåld från sin familj om hon tvingades återvända till Turkiet. DAB beslutade i maj 2021 att inte återuppta förfarandet. WS överklagade beslutet till Bulgariens förvaltningsdomstol. Domstolen beslutade att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen angående tolkningen av såväl skyddsgrundsdirektivet som direktivets relation till internationella instrument som syftar till att skydda kvinnor, såsom konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) och Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (Istanbulkonventionen).

CEDAW och Istanbulkonventionen har bäring på skyddsgrundsdirektivet

Skyddsgrundsdirektivet är baserad på konventionen av den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen). EU-domstolen påpekar därför (mål C-621/21) att bestämmelserna i direktivet inte enbart ska tolkas mot bakgrund av dess systematik och ändamål, utan även med beaktande av Genèvekonventionen och övriga tillämpliga fördrag som avses i artikel 78.1 FEUF. Därutöver ska man beakta handlingar (t.ex. riktlinjer) som har utfärdats av FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) då kommissariatet har tillskrivits en speciell roll genom Genèvekonventionen.

Vad gäller CEDAW så noterade EU-domstolen att EU visserligen inte är part i konventionen men att samtliga medlemsstater har ratificerat densamma, vilket innebär att den ingår bland de relevanta fördrag som avses i artikel 78.1 FEUF. Därmed ska CEDAW beaktas vid tolkning av direktivet. Samma slutsats följer av själva direktivet, som stipulerar att när det gäller behandlingen av personer som omfattas av direktivets tillämpningsområde är medlemsstaterna bundna av sina skyldigheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i, i synnerhet de instrument som förbjuder diskriminering. EU-domstolen påpekade även att Kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor, som har till uppgift att övervaka tillämpningen av CEDAW, har preciserat att konventionen stärker och kompletterar kvinnors och flickors rättsliga skydd även gällande flyktingar.

EU-domstolen noterade därefter att Istanbulkonventionen är bindande för EU sedan oktober 2023. Konventionen innehåller skyldigheter som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 78.2 FEUF, som ger EU befogenhet att lagstifta om ett gemensamt europeiskt asylsystem. Skyddsgrundsdirektivet ingår i de instrument som har lagstiftats med artikel 78.2 FEUF som rättslig grund. Trots att Bulgarien inte har ratificerat Istanbulkonventionen så ingår konventionen alltså i de fördrag som avses I artikel 78.1 FEUF i den mån den har en koppling till asyl.

Slutsatsen i den här delen blev alltså att skyddsgrundsdirektivet ska tolkas både med beaktande av CEDAW och Istanbulkonventionen alldeles oavsett det faktum att EU inte är part i den förstnämnda och att inte alla medlemsstater (däribland Bulgarien) har ratificerat den senare.

Vad krävs för att tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”?

I artikel 2 d i skyddsgrundsdirektivet definieras ”flykting” som en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där hen är medborgare, och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd. ”Förföljelse” är alltså en av förutsättningarna för att betraktas som flyktning; detta följer även av artikel 9 i skyddsgrundsdirektivet.

Artikel 10 i direktivet innehåller de faktorer som medlemsstaterna ska ta hänsyn till vid bedömningen. En av dessa faktorer är om personen ifråga tillhör en “särskild samhällsgrupp”, enligt definitionen i artikel 10.1 d i direktivet. Gällande WS:s asylansökan ska man alltså ta ställning till huruvida hon tillhör en viss samhällsgrupp,  och om hon kan anses ha en “välgrundad fruktan för förföljelse” till följd av denna tillhörighet. EU-domstolen påpekade att dessa två aspekter ska bedömas separat.

Enligt artikel 10.1 d första stycket ska en grupp anses utgöra en ”särskild samhällsgrupp” när två kumulativa förutsättningar är uppfyllda. Dels ska den berörda gruppens medlemmar uppvisa minst en av följande utmärkande faktorer:

- en ”gemensam väsentlig egenskap”

- en ”gemensam bakgrund som inte kan ändras”,

- eller bestå ”av personer som har en gemensam egenskap eller övertygelse som är så grundläggande för identiteten eller samvetet att de inte får tvingas avsvära sig den”.

Dels ska den berörda gruppen ha en ”särskild identitet” i ursprungslandet ”eftersom den uppfattas som annorlunda av omgivningen”. Vid den bedömningen ska “vederbörlig hänsyn tas till könsrelaterade aspekter”, inbegripet könsidentitet, enligt artikel 10.1 d andra stycket i skyddsgrundsdirektivet. Därutöver så påpekade EU-domstolen att UNHCR har preciserat att könstillhörighet kan likställas med tillhörighet till en samhällsgrupp.

Vad gäller det första villkoret fann EU-domstolen att den omständigheten att en person är kvinna utgör en gemensam väsentlig egenskap. Det räcker alltså i sig för att villkoret ska anses vara uppfyllt.  EU-domstolen konstaterade även att kvinnor som har lämnat ett tvångsäktenskap, eller gifta kvinnor som har flytt sina hem, kan anses ha en gemensam bakgrund som inte kan ändras.

Vad gäller den andra förutsättningen noterade EU-domstolen att kvinnor som grupp kan uppfattas annorlunda av omgivningen och anses ha en särskild identitet, bland annat på grund av sociala, moraliska eller juridiska normer i ursprungslandet. Samtidigt kan övriga omständigheter, såsom att vara på flykt från ett tvångsäktenskap, innebära att en mindre grupp kvinnor uppfattas annorlunda av omgivningen och därmed tillskrivs en särskild identitet. Omgivningen som ska beaktas i denna bedömning kan vara landet i sin helhet, en del av dess territorium, eller en del av dess befolkning.

EU-domstolens slutsats i denna del blev alltså att kvinnor som kollektiv kan anses tillhöra en ”särskild samhällsgrupp”, om det är styrkt att de i sitt ursprungsland utsätts för könsrelaterat fysiskt eller psykiskt våld, inbegripet sexuellt våld och våld i hemmet. Men även kvinnor som vägrar att ingå tvångsäktenskap, eller lämnar ett sådant äktenskap, kan utgöra en mindre ”särskild samhällsgrupp” om det kan visas att de på grund av sitt agerande stigmatiseras och fördöms av omgivningen på ett sätt som leder till social exkludering eller våldshandlingar.

Hur bedömer man hotbilden?

Vad gäller välgrundad fruktan för förföljelse noterade EU-domstolen inledningsvis att Istanbulkonventionen stipulerar att könsrelaterat våld mot kvinnor ska betraktas som en särskild form av förföljelse. Vidare föreskriver Istanbulkonventionen att staterna ska säkerställa att varje förföljelsegrund i Genèvekonventionen tolkas utifrån ett genusperspektiv.

Skyddsgrundsdirektivet fastställer i artikel 4.3 att bedömningen måste vara individuell och i varje enskilt fall genomföras med omsorg och försiktighet, enbart på grundval av en konkret bedömning av fakta och relevanta omständigheter. Genom att hämta inspiration från UNHCR:s riktlinjer om internationellt skydd konstaterade EU-domstolen att aktuella uppgifter om ursprungslandet ska samlas in vid prövningen. Vilket innefattar uppgifter om kvinnors juridiska situation, deras politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, landets kulturella och sociala normer samt konsekvenser om dessa bryts. Därtill ska man beakta hur vanligt det är med skadliga traditionella sedvänjor och våld mot kvinnor, om det finns ett tillgängligt och reellt skydd för utsatta kvinnor, och vilka påföljder som kan aktualiseras för förövare.

Vad gäller när förföljelsen utgår från familjen?

WS fruktade inte förföljelse av staten utan av sin egna familj. För att erkännas flyktingstatus i sådana situationer måste en person, enligt artikel 6 c i direktivet, styrka att ”aktörer som ger skydd”  (såsom stater) är oförmögna eller ovilliga att tillhandahålla detsamma. Skyddet måste vara verksamt och inte av tillfällig natur, staten måste vidta rimliga åtgärder för att förhindra förföljelse eller allvarlig skada. Det innebär att det måste finnas ett effektivt rättssystem som asylsökanden kan få tillgång till och som gör det möjligt att upptäcka, lagföra och bestraffa våldshandlingar.

Dessutom så måste en person som förföljs av en icke-statlig grupp (t.ex. sin familj), i enlighet med artikel 9.3 i skyddsgrundsdirektivet, kunna visa att det finns ett samband mellan familjens förföljelse och avsaknaden av statligt skydd.

Måste man samtidigt kunna visa att avsaknaden av skydd har ett samband med själva skälen till förföljelsen? I så fall skulle WS behöva visa att de turkiska myndigheternas oförmåga eller ovilja att skydda henne från sin familj grundar sig på att hon som kvinna har flytt ett våldsamt och påtvingat äktenskap, eller något annat skäl som återges i artikel 10 i direktivet. EU-domstolen gjorde här en teleologisk tolkning av artikel 9.3 i skyddsdirektivet. Domstolen påpekade att direktivets syfte är att säkerställa en hög skyddsnivå för flyktingar och att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av skydd i ett annat land än sitt ursprungsland. EU-domstolen fann därför att orsaksvillkoret i artikel 9.3 i direktivet ska anses vara uppfyllt när förföljelsen grundar sig på de grunder som anges i artikel 10 i direktivet, även om avsaknaden av skydd inte grundas på dessa skäl. Och tvärtom så kan flyktingstatus ges till en person som inte skyddas av sitt land på grund av skälen i artikel 10, även när förföljelsen kommer från en icke-statlig aktör (t.ex. sin egen familj) inte grundar sig på dessa skäl.

Med andra ord behöver WS i det aktuella fallet endast göra sannolikt att hon fruktar förföljelse av sin familj på grund av att hon lämnat sitt tvångsäktenskap och att staten ifråga är oförmöget eller ovilligt att skydda henne.

Kan hotade kvinnor få status som subsidiärt skyddsbehövande?

För det fall förvaltningsdomstolen kommer fram till att WS inte uppfyller villkoren för att beviljas flyktingstatus så blir det relevant att undersöka om hon ändå skulle kunna erhålla status som subsidiärt skyddsbehövande. Av artikel 2 f i skyddsgrundsdirektivet kan en tredjelandsmedborgare beviljas sådant skydd om det finns grundad anledning att förmoda att hen skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada, enligt artikel 15 i direktivet, vid ett återvändande till  ursprungslandet.

 EU-domstolen konstaterade att allvarlig skada utgörs av ”dödsstraff eller avrättning”, samt ”tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet”, enligt artikel 15 a och b i skyddsgrundsdirektivet. Enligt EU-domstolen är det irrelevant om skadan orsakas av staten eller en grupp, såsom en familj. Dessutom ansåg EU-domstolen att en “avrättning” i bestämmelsens mening inte bara avsåg statligt sanktionerade avrättningar (t.ex. dödsstraff) utan även det våld som utförs av andra. Det våld som en kvinna riskerar att utsättas för kan därtill anses utgöra tortyr, eller omänsklig eller förnedrande behandling, även om det inte anses sannolikt att våldets karaktär skulle leda till kvinnans död. Slutligen påpekade EU-domstolen att prövningen gällande subsidiärt skydd ska göras i enlighet med bestämmelserna som är tillämpliga vid prövningen av flyktningsstatus. Det innebär att EU-domstolens tolkning av artikel 9 och 10 i skyddsgrundsdirektivet är relevant även för tolkningen av artikel 15.

"Ett mycket viktigt mål"

I början av februari i år enades ministerrådet och Europaparlamentet om den första EU-lagstiftningen någonsin om våld mot kvinnor. Den nya lagen fastställer minimiregler för specifika brott, till exempel tvångsäktenskap, könsstympning, och rimliga påföljder för förövaren.

EU-domstolens avgörande innebär en konsolidering av EU:s ambition att stärka kvinnors rättigheter och bekämpa våld mot kvinnor och flickor. Givet de dystra siffror om femicid i världen och det ökade våldet mot kvinnor inom EU är detta verkligen ett välkommet avgörande. Enligt siffror från FN mördades fler kvinnor och flickor i världen år 2022 än under något annat år de senaste två decennierna, samtidigt som det totala antalet mord minskade.

EU-domstolens avgörande är banbrytande på flera sätt. Framförallt är den tydliga och entydiga ställning som EU-domstolen tar gällande frågan om Istanbulkonventionen och CEDAW oerhört viktig. Vad gäller Istanbulkonventionen så kommer domstolens ställningstagande sannolikt väcka kritik i de medlemsstater som inte själva har ratificerat densamma. Inte minst i ljuset av att Bulgariens konstitutionella domstol 2018 fann att konventionen står i strid med landets konstitution, och ytterligare fem medlemsstater har fortfarande inte ratificerat densamma (Lettland, Litauen, Slovakien, Tjeckien och Ungern). I dessa medlemsstater kommer det aktuella avgörandet få en stor betydelse då landets myndigheter nu måste tolka all asylrätt utifrån ett genusperspektiv och med beaktande av Istanbulkonventionen.

I detta hänseende kan EU-domstolens avgörande ses som en seger för den linje som Sverige har drivit inom EU; Sverige har varit ledande vad gäller EU:s ratificering av Istanbulkonventionen och frågan prioriterades även under Sveriges ordförandeskap i rådet under det första halvåret av 2023. (Noterbart är att Sverigedemokraterna var det enda svenska parti som röstade emot EU:s ratificering av Istanbulkonventionen).

EU-domstolens avgörande visar också att den kritik mot Istanbulkonventionen som kommit från vissa medlemsstater delvis kan ha syftat till att minska andelen asylsökanden i EU från länder där kvinnor och flickor ofta tvingas ingå äktenskap och även riskerar att utsättas för hedersvåld.

Avgörandet kommer förhoppningsvis få stora positiva följder för asylsökande kvinnor och flickor från exempelvis Turkiet, som systematiskt har misslyckats med att förhindra olika former av våld mot kvinnor (se Generaladvokatens förslag till avgörande, punkterna 96-97).