Den treåriga flickan Esmeralda hittas död i hemmet ett drygt halvår efter att ha återförenats med sina biologiska föräldrar. Samhällets skyddsmekanismer har fallerat och ett litet barn har fått betala de yttersta konsekvenserna. Tragedin ställer frågor om barnets rätt i förhållande till biologiska föräldrar och politiker kräver lagändringar. Junos expert Jan Melander menar att det är mer komplext än så.
-En generell iakttagelse är att det väldigt sällan är lagstiftningen som brister, den är snarare den mänskliga tillämpningen av den.
Esmeralda föddes till en kaosfylld värld. Hennes biologiska föräldrar, som hade såväl psykiska besvär som missbruksproblem, övergav sin dotter redan på BB. Efter att ha placerats på jourhem fick Esmeralda en familjehemsplacering. De biologiska föräldrarna överklagade placeringen strax före flickans tvåårsdag – förvaltningsrätten gick dock på socialtjänstens linje och beslutade att hon skulle stanna i familjehemmet. Beslutet överklagades. Kammarrätten gjorde en annan bedömning än underinstanserna, de biologiska föräldrarna ansågs nu ha fullgod omsorgsförmåga, och fastslog att Esmeralda skulle lämna familjehemmet och återförenas med sina biologiska föräldrar. Detta trots att de hade vägrat att genomföra några drogtester. I april 2019 lämnades Esmeralda över till de biologiska föräldrarna – åtta månader senare hittades hon död. Tragedin var ett faktum. De biologiska föräldrarna anhölls för vållande till annans död och brott mot griftefriden – pappan avled senare i häktet.
Fallet med den treåriga flickan har inte lämnat någon oberörd. Förutom det individuella ansvarsutkrävandet undrar många över samhällets skuld. Hur kunde det ske? Krav ställs på omedelbar politisk handling. Såväl oppositionen som regeringen har uttryckt att man vill se lagändringar där socialtjänsten ska ges större inflytande och där barnet alltid ska sättas i första rummet.
-Krav på lagändringar har kommit snabbt från ansvariga politiker. Många är upprörda över myndigheternas och domstolarnas roll i fallet. Tyvärr är upprördheten berättigad, säger Jan Melander, juridisk expert för Juno för kommuner.
”En utmärkt lagstiftning”
Jan Melander understryker dock att det inte nödvändigtvis är fel på rådande lagstiftning och att det kan finnas en övertro på att just ändrade lagar är det som behövs.
-En generell iakttagelse över tid är att det väldigt sällan är lagstiftningen som brister, det är den mänskliga tillämpningen av den liksom sättet som myndigheters verksamhet styrs på, säger han.
-Barnets bästa är den styrande princip som redan gäller för all socialtjänst, liksom för polis och skola, som kommer i kontakt med utsatta barn. Även grannar och vi övriga människor i civilsamhället uppmanas av lagstiftaren att slå larm om vi ser tecken på att ett barn far illa. Svensk familjelagstiftning bygger med andra ord på barnets rätt, inte föräldrarnas rätt.
Jan Melander framhåller att det finns långtgående möjligheter för att skydda barn som riskerar att fara illa.
-Socialtjänsten har möjlighet att på nytt tvångsomhänderta ett barn om nya omständigheter tillkommer, även efter att domstol beslutat om flytt från familjehem till de biologiska föräldrarna. Vidare har polisen möjlighet att bryta upp dörren för att bereda sig och socialtjänsten tillträde om man misstänker att ett barn far illa bakom denna dörr.
-Även om det är möjligt att adoptionsreglerna kan komma att behöva ses över för att skapa en stabilare lösning tidigare, är det i grunden en sammanfattningsvis en alldeles utmärkt lagstiftning vi har till skydd för barn.
Kompetenstapp i landets domstolar
Chefer och tjänstemän ska enligt grundprincipen om proportionalitet och aktivitet agera skyndsamhet när de får kännedom om förhållanden som är akuta. Ju större fara desto större krav på aktivitet och uthållighet.
- I detta fall fanns det av allt att döma akuta varningstecken och riskerna var väl kända, konstaterar han.
Domstolarna ska i varje enskilt fall avgöra vad som är bäst för barnet, även om barnpsykologiska rön över tiden har påverkat i olika riktningar.
-Men domstolarna ska göra en självständig bedömning av vetenskapliga rön. Domstolarna och myndigheterna kan med andra ord aldrig avsvära sig sitt eget ansvar i förhållande till experter, som exempelvis skedde i det uppmärksammade Kevin-fallet.
-Det är viktigt att påminna om att prejudikat inte är formellt bindande i Sverige. En domares lojalitet är främst riktad mot lagstiftaren, och denna har på alla sätt avsett att skydda flickan i det här fallet, säger han.
Jan Melander ser också en oroande utveckling då han menar att det har skett ett kompetenstapp i landets domstolar.
- De bästa juristerna går alltför ofta till de största affärsjuridiska byråerna. Jag har väldigt svårt att tro att våra bästa domare skulle ha dömt som Kammarrätten gjorde i det här fallet. Det råder i vissa fall klasskillnad mellan domstolsarbetet idag och för bara tjugo år sedan.
Socialtjänstens roll
Jan Melander framhåller socialtjänstens stora ansvar.
-Socialtjänsten har en mycket stor makt över de mest sårbara grupperna som utsatta barn, funktionsnedsatta och äldre. Samtidigt har socionomutbildningen svåra rekryteringsutmaningar. Här bör staten utreda hur kompetensförsörjningen ska säkerställas på ett likvärdigt sätt över landet. Lönehöjningar motsvarande lärarlyft är en av flera tänkbara strategier för lagstiftaren att överväga. Vi behöver många fler av våra bästa socionomer!
Han ser också en annan parallell till just skolans värld och den debatt som ofta förs huruvida den borde bedrivas i statlig eller kommunal regi.
- Man kan fråga sig om det verkligen är bäst för rättssäkerheten att socialtjänsten är kommunal, säger han.
Jan Melander menar att det påfallande ofta är mänskliga brister som leder till tragiska konsekvenser.
-Ingen är perfekt, men när det gäller skydd för liv och hälsa måste väldigt stränga krav ställas på yrkesutövarna. Inte alla som har denna typ av ansvar håller helt enkelt måttet. Så istället för nonsens-svaret att se över rutiner, som en chef för socialtjänsten uttryckt, är det ibland läge att se över hur man rekryterar och strategier för att stärka rekryteringsunderlaget, fastslår han.
På ett mer övergripande plan identifierar Jan Melander organisationsmässiga brister, särskilt den förhärskande trenden NPM (New public management) inom offentlig verksamhet som syftar till att öka effektiviteten – men som ofta beskylls för att vara kontraproduktiv.
-Myndigheter och domstolar ska vara effektiva, men inte på bekostnad av rättssäkerhet. Ett känt exempel på avarter är "pinn-jakt", där budget och karriärer byggs på mängden avgjorda ärenden, inte kvaliteten på arbetet. Där proffsadministratörer blir högsta chefer råder sällan någon större verklig rättssäkerhet i myndighetskulturen.