Förvaltningsrätten i Stockholm har genom dom den 30 november fastslagit att det ”besöksstopp” som Krisledningsnämnden i Stockholms stad (Staden) beslutade den 11 november 2020 var olagligt. Genom sina åtgärder har Staden agerat på ett sätt som ”utgör ett otillåtet ingripande i rätten till privat- och familjeliv”, går det att läsa i domen. Stadens beslut har nu upphävts. Den juridiska experten Jan Melander kommenterar det rättsliga kaos som präglat reglerna kring besök på äldreboenden i spåren av covid-19.
Fri- och rättigheter kan enligt svensk grundlag endast begränsas genom lag, det vill säga genom ett riksdagsbeslut. Orsaken till denna ordning stavas rättssäkerhet. Begränsningar av medborgarnas grundläggande rättigheter är av så stor betydelse i vår demokrati att endast det högsta beslutande organet, riksdagen, anses ha legitimitet att genomföra dem. När det gäller rätten till besök i sitt hem och umgänge med sin familj skyddas denna inte direkt av svensk grundlag, men väl av europakonventionens artikel 8 om rätt till familjeliv. Denna rätt kan begränsas under två förutsättningar: dels att det finns ett rättsligt stöd för åtgärden dels att åtgärden är nödvändig.
Kravet på rättsligt stöd för offentlig maktutövning gentemot medborgarna, är kanske den mest grundläggande rättsstatliga principen. Den återfinns därför i grundlagens allra första paragraf, där det heter: ”Den offentliga makten utövas under lagarna.” En politiker, myndighetschef eller tjänsteman kan därför aldrig skapa rätt enbart genom att åberopa sin position eller roll. Sådan rättslig alkemi är inte möjlig. Makthavaren måste hela tiden kunna legitimera och försvara sina åtgärder med rättsregler. Och det är just denna inhägnad av maktens förutsättningar som skyddar oss från tyranni. Utan den skulle poliser kunna genomföra vilka tvångsåtgärder som helst, godtyckligt mot vem och när som helst. Domare och åklagare kunde också helt fritt agera efter vad deras privata värderingar sade dem. Tjänstemän skulle ha möjlighet att diskriminera medborgare eller gynna sina vänner. Och så vidare.
En invändning kunde nu vara att de aktuella politikerna åberopar att de måste agera på detta sätt för att ”skydda” de äldre och ”rädda liv” - innebär inte det skillnad? Nej, tvärtom rymmer en sådan moralisk upphöjdhet en särskild fara. Det försåtligt ”goda” har i historien missbrukats och perverterats otaliga gånger, och just därför att det uppfattats vara ”gott” kunnat passera. Ofta med katastrofala konsekvenser. De ansvariga politikernas beslut rymmer här dessutom ett överförmynderi som i grund och botten är deras privata åsikter (eftersom de uppenbarligen saknar lagligt mandat). ”Vem är du att säga att jag inte får träffa min familj?”, kunde därför en äldre på särskilt boende med rätta fråga ledamöterna i Stadens Krisledningsnämnd. Tilläggas kan att brottsbalkens regler om nöd inte kan åberopas i detta sammanhang.
Det är inget tvivel om att pandemin gått in i ett nytt och mycket farligt skede. Detta får emellertid aldrig innebära att makthavare öppet bryter mot lagen. Att det var just detta som var i görningen stod klart redan innan Krisledningsnämnden meddelade sitt nu upphävda beslut. När regeringens nationella besöksförbud upphörde den sista september i år, började genast ett antal kommuner att diskutera egen-meddelade besöksförbud. I samband med Folkhälsomyndighetens presskonferens den 1 oktober förklarade därför bl.a. avdelningschefen Tomas Lindén från Socialstyrelsen att sådana egentillverkade förbud inte kan meddelas av kommuner, med hänsyn till de äldres rättigheter och rådande lagstiftning. Denna bedömning är dessutom odiskutabel och inte föremål för någon rättslig oklarhet.
Vad som är närmast unikt i fallet med ”besöksstoppet” (i praktiken ett besöksförbud) är att Stadens Krisledningsnämnd måste ha beslutat om det med vetskap om att det med all sannolikhet bröt mot gällande lagstiftning och de äldres rättigheter. Ledande kommunpolitikers uttalanden i samband med att kritiska frågor ställts om beslutets legala grund, har även vittnat om vad som närmast är ett förakt för maktutövningens konstitutionella förutsättningar. Istället är det självupphöjdheten och den blinda tron på sin egen förmåga att för andra uttolka vad som är gott och rätt, som ligger i öppen dag. I sammanhanget ska sägas att Staden vidhöll sin (grundlösa) inställning inför Förvaltningsrätten, trots att Socialstyrelsen samma dag som besöksstoppet infördes förklarade att detta var olagligt.
Avslutningsvis några ord om vilka rättsliga konsekvenser som kan följa med Förvaltningsrättens dom. Händelseutvecklingen har visat att detta är mer än ett rättsligt underbetyg till Staden, det är felgrepp som gränsar till tjänstefel. Om nu någon politiker skulle få för sig att trotsa domen är gränsen för maktmissbruk och åtalbarhet definitivt passerad. Som en konsekvens av sitt agerande kommer nu Staden och andra kommuner också att ha ådragit sig ett skadeståndsansvar som kan komma att bli mycket kännbart.
Varje boende och varje närstående skulle av en allmän domstol (tingsrätt) kunna tillerkännas skadestånd mot det brott mot europakonventionen, rätten till familjeliv, som nu är fastslaget av Förvaltningsrätten. Detta framgår av 3 kap. 4 § skadeståndslagen. En enda framgångsrik skadeståndsprocess skulle också få prejudicerande betydelse för alla andra fall med samma sakförhållanden. Det är tusentals fall och potentiella processer. Förutom det principiellt katastrofala i hanteringen av frågan om besöksstopp kan Staden och andra kommuner alltså ha ådragit kommunmedlemmarna en ekonomisk börda som aldrig borde ha fått ske. För att ytterligare understryka allvaret i den nonchalans ansvariga politiker visat, kan tilläggas att det inte är uteslutet att Staden som juridisk person i en framtid skulle kunna återkräva ett eventuellt skadestånd mot beslutsfattarna personligen.
Så, till de lagbrytare som ansett sig vara det godas företrädare i detta: Ni är inga hjältar.
Av: Jan Melander, tidigare hovrättsjurist och numera skoljuridisk och socialrättslig ämnesexpert hos JUNO för kommuner
Publicerad: 2020-12-02 i JUNO Nyheter