Pendeln har svängt 180 grader i svensk migrationspolitik. Från att ha varit det öppnaste landet i EU till det aktuella Tidöavtalet där det uttryckligen skrivs att målet är att skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagning. Samtidigt befinner sig hundra miljoner människor på flykt runt om i världen. Är asylrätten hotad? Vad betyder det för integrationen att tillfälliga uppehållstillstånd blivit huvudregeln? Är Migrationsverkets bedömningar rättssäkra? Hur ska vi se på den globala tendensen att länder ”outsourcar” asylmottagningen till främmande länder? Och hur kommer det sig att EU, till skillnad från tidigare, visar solidaritet och en enad front gällande de ukrainska flyktingar som tvingas lämna sitt hemland i krigets spår? Möt Madelaine Seidlitz, jurist på Amnesty International, i veckans avsnitt av Juridikens värld.
Lyssna på avsnittet på Apple podcast.
Lyssna på avsnittet på Spotify.
I en intervju år 2013 sa den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström, numer utrikesminister, att ”volymen av invandrare bör minskas”. Uttalandet fördömdes i skarpa ordalag av statsminister Fredrik Reinfeldt och många krävde ministerns avgång då det ansågs ”avhumaniserande” att tala i termer av volymer. Idag, nio år sedan, skulle en sådant uttalande knappast väcka någon reaktion alls. Och de flesta av landets partier har som bekant, under viss påverkan av Sverigedemokraternas opinionsmässiga segertåg, intagit migrationspolitiska positioner som nyligen var helt otänkbara.
Madelaine Seidlitz, som har många års erfarenhet av migrationsrätt och tidigare bland annat företrätt asylsökanden i domstol, känner av pendelrörelsen.
– Det som nästan var förbjudet att säga för 10 år sedan, och det på goda grunder gällande vissa saker, är idag helt legio. Det banar också i väg för ett väldigt farligt ifrågasättande av flyktingskapet som sådant. I Tidöavtalet står det visserligen att rätten till att söka asyl ska upprätthållas men det blir ju en definitionsfråga om man hela tiden eller ofta ifrågasätter människor på flykt eller migranter, säger hon, som just nu också är aktuell med en ny upplaga av läroboken Asylrätt – en praktisk introduktion.
Över hundra miljoner människor befinner sig idag på flykt. Det är låg- eller medelinkomstländer – inte de rikaste länderna – som tar emot överlägset flest flyktingar.
– Det är viktigt att komma ihåg att det bara är en liten rännil av människor på flykt som tar sig till vår del av världen. Det är fler människor på flykt än någonsin, konstaterar hon.
En konstant osäkerhet
De stora flyktingströmmar som kom Sverige åren 2013-2015, som framför allt var en följd av kriget i Syrien, ansågs föranleda ett behov av ”andrum” – vilket kom att manifesteras i den strängare, tillfälliga lag som trädde i kraft 2016. Genom att lägga sig nära EU:s miniminivå skickades en tydlig signal om att människor på flykt skulle överväga andra alternativ än just Sverige.
Det fick önskad effekt. Under förra året, 2021, sökte drygt 11 400 personer asyl i Sverige, jämfört med närmare 163 000 personer toppåret 2015.
Sommaren 2021 fick Sverige en ny utlänningslag – vilket i princip innebär att den tillfälliga lagen cementerades. Tidsbegränsade uppehållstillstånd har därmed ersatt permanenta tillstånd. För flyktingar gäller tillståndet tre år, medan alternativt skyddsbehövande bara får 13 månaders uppehållstillstånd vid den första prövningen. De långa handläggningstiderna gör att man i princip befinner sig i en ständigt pågående asylprocess.
– Att leva i en konstant osäkerhet om sin framtid gör det väldigt svårt. Det är lätt att gå till sig själv och tänka hur man ska skulle känna och reagera under sådana omständigheter. Incitamentet för att förkovra sig och lära sig språket etc förloras, säger Madelaine Seidlitz.
Hon anser att asylprövningen i Sverige ”i stora delar är rättssäker, men inte i alla delar, inte jämnt”. Konsekvenserna av ett felaktigt beslut i asylprövningen kan bli oerhörda.
– Det kan bli det i mycket annan prövning också, men här pratar vi om liv eller död. Det är viktigt man har på fötterna, är ordentligt påläst, och följer internationell praxis.
Sämre kunskaper om tortyr och folkrättsliga förpliktelser
Hon menar att Migrationsverket ibland tenderar att göra saker och ting alltför komplext för sitt eget bästa och uppmanar myndigheten att gå tillbaka till de folkrättsliga urkunderna och de grundläggande principerna – såsom Non-refoulment och bevislättnadsregeln Benefit of the doubt – som ger en bra grogrund för rättssäkra prövningar.
– Det skulle jag önska mer av i Sverige, det är ofta svårt att se hur och varför man kommit fram till en viss slutsats. Om man anser att en utsaga från asylsökanden inte är trovärdig eller tillförlitlig så måste man förklara det, och det saknar jag ofta i de beslut jag läser.
– Gällande tortyr och dess konsekvenser ser jag att kunskaperna har försämrats på Migrationsverket jämfört med tidigare. Det fattas folkrättslig kunskap, och vilka konkreta folkrättsliga förpliktelser som följer med det. Bland annat gällande möjligheterna att få en tortyrskadeutredning, en fråga där Sverige tidigare har fällts i Europadomstolen.
Kommer du ihåg frälsningsögonblicket?
Migrationsverket har ibland hamnat i blåsväder för okänsliga frågor under asylutredningar rörande en persons sexualitet eller religiösa övertygelse. Eller att man använt sig av fyrkantiga ”kunskapsprov” för att utröna om exempelvis en iransk medborgare har konverterat av genuin religiös övertygelse eller inte. Men vilka alternativ finns egentligen om nu asylrätten ska förbehållas de med verkligt behov av skydd?
– ”Kommer du ihåg frälsningsögonblicket?” Hur ofta fungerar människor egentligen så. När det gäller en tro eller övertygelse kan man konstatera att det egentligen inte går att göra en sådan prövning, men man måste göra det då vi har en reglerad invandring. Och då måste man hitta metoder för att göra det på ett så bra sätt som möjligt. Det kräver mycket av den handläggare som genomför den muntliga utredningen. Ibland blir det fel, eller okänsligt och absolut inte bra, konstaterar Madelaine Seidlitz.
I podden Juridikens värld kan du även höra henne berätta om faran med eftersatt landinformation och varför ser hon behov av att uppdatera aktuella riktlinjer gällande situationen för journalister och människorättsförsvarare i Ryssland.
Hur kommer det sig att hon inte skräder orden när det gäller Migrationsverkets nuvarande riktlinjer gällande kvinnor från Afghanistan?
Och hur ser hon på att vissa asylsöjanden utnyttjar asylsystemet och som, i strävan efter ett bättre liv, lämnar uppdiktade asylberättelser?
Rysslands invasion och EU:s enade front
Rysslands invasion av Ukraina gjorde att EU – för första gången – aktiverade sitt massflyktsdirektiv. Ukrainare kunde därmed få skydd för en begränsad tid utan att genomgå den vanliga asylprövningen, och EU uppvisade en enighet kring en fråga som varit djupt polariserande under många år. Till stor del handlar det förstås om närhetsprincipen, och att den ryska invasionen påverkar EU:s stater på ett annat sätt än exempelvis kriget i Syrien. Madelaine Seidlitz menar att det är bra att man tillämpat direktivet men att det också åskådliggör hur olika flykingar behandlas.
– Vi har sett att personer från utomeuropeiska länder förhindras att söka skydd, de släpps inte in, eller placeras i förvar och behandlas illa. Det har inget att göra med direktivet och Ukraina, men man gör skillnad på flykting och flykting helt enkelt.
En global tendens är att stater försöker "outsourca" sin asylhantering. Storbritannien uppges exempelvis betala motsvarande 1,2–1,6 miljarder kronor för att Rwanda ska ta över asylprocessen för ett antal personer som tagit sig till Storbritannien. Det är en ”win-win-situation”: Rwanda har behov av att framstå i bättre dager och Storbritannien vill köpa sig fria från något som de upplever som ett problem.
– Det är ett oskick, och cyniskt, säger Madelaine Seidlitz, som i Juridikens värld även förklarar om det går att förena outsourcing med staters folkrättsliga åtaganden.
I Juridikens värld hör du henne också berätta om tidigare försök av "asyloutsourcing" som gjordes av Storbritannien på 90-talet och varför företeelsen sig t.o.m. kan ses som ”ett steg längre” i förhållande till EU:s kritiserade överenskommelse med Turkiet. Och varför ska man förresten undvika att benämna överenskommelsen som ett ”avtal”?
Lyssna på Juridikens värld.