Flera uppmärksammade domar mot poliser gällande dataintrång belyser en delvis motstridig praxis. I somras friades exempelvis en 33-årig polis efter att i sin roll som ”gängansvarig” ha gjort hundratals slagningar, där tolkningen av Polismyndighetens egna riktlinjer stod i centrum. ”Hovrätten har ställt upp en helt egen tröskel för tillåtligheten att göra sökningar i polisens system”, menar åklagaren Jim Westerberg – som även noterar den frekventa användningen av ett förledande begrepp. Vad är det som gäller egentligen? ”Effektiviteten minskar om poliserna upplever en tveksamhet om vad de får göra slagningar om”, konstaterar Hans-Olof Sandén, jurist vid Polismyndigheten.
I mars förra året åtalades en 33-årig polisassistent i Göteborg för dataintrång efter att ha gjort ett hundratal slagningar utanför sin arbetstid. Hon arbetade som ”gängansvarig”, vilket bland annat innebar att hon skulle hålla sig uppdaterad om personer som kunde kopplas till kriminella gäng inom ett visst område.
Åtalet omfattande två olika delar. Den ena åtalspunkten handlade om slagningar av olika slag som påstods sakna koppling till hennes arbetsuppgifter. I anslutning till en skjutning och en explosion hade hon exempelvis gjort sökningar på gängmedlemmar, trots att hon inte ingick i någon förundersökningsgrupp eller liknande. I efterdyningarna av ett mord hade hon vid ett annat tillfälle gjort sökningar på den mördade mannen och dennes släktingar, trots att hon inte heller nu var formellt involverad i utredningen.
Den andra åtalspunkten hade en annan karaktär: Nio slagningar hade nämligen avsett personer och fordon knutna till hennes kusins kriminella nätverk, och en person som hade en konflikt med samma nätverk. Genom sitt släktskap med kusinen och dennes kopplingar till gängkriminalitet ansågs hon befinna sig i en jävssituation som var ägnat att rubba förtroendet till hennes opartiskhet.
Hundratals sökningar – polisens egna riktlinjer i fokus
Enligt Polismyndighetens riktlinjer (PM 2017:4) ska en sökning vara nödvändig för att genomföra en viss arbetsuppgift. Det krävs vidare att det är sannolikt att användandet i det enskilda fallet är till nytta för arbetets genomförande. Riktlinjerna ifråga ger alltså vägledning till om vad som är olovligt enligt bestämmelsen om dataintrång i 4 kap. 9 c § brottsbalken.
I tingsrätten friades polisassistenten av en oenig tingsrätt, varvid domen överklagades till hovrätten.
Hovrätten (Hovrätten för Västra Sverige B 6646-22) inledde sin dom, från juni i år, med att konstatera att sökningar som inte har någon koppling till tjänsten är otillåtna, vilket bland annat inkluderar s.k. nyfikenhetsslagningar, sökningar på sig själv eller sådana som kan kopplas till egennytta av något slag.
Högsta domstolens avgörande i NJA 2014 s 221 – där en polisman dömdes för dataintrång efter att ha gjort sökningar om sig själv i polisens IT-system – ansågs inte ge någon vägledning om hur riktlinjerna ska tolkas när slagningar, som i det aktuella fallet, gjorts inom ramen för tjänsteutövningen. Ordalydelsen av de nyss berörda riktlinjerna är därför av avgörande betydelse, framhöll hovrätten, som även noterade frånvaron av styrdokument eller ”annan särskild utredning gällande riktlinjernas avsedda tillämpning”.
Vad gäller bedömningen i det konkreta fallet framhöll hovrätten i jävsdelen bland annat den åtalade polisens egna uppgifter om hon inte hade haft någon kontakt med den gängkriminelle kusinen. Hovrätten konstaterade kort att ”kopplingen mellan henne och de personer som hon har sökt på kan inte anses ha varit sådan att sökningarna ska vara ägnade att rubba förtroendet till hennes opartiskhet”. Åtalet i denna del ogillades således.
Beträffande åtalet i övrigt menade hovrätten att en del av sökningarna hade haft en tillräcklig koppling till en viss arbetsuppgift, i andra fall ansåg man att kopplingen förvisso var svag men att åklagaren inte förmått motbevisa invändningarna om att de ändå var lovliga. Vid fyra sökningstillfällen uppgav den åtalade polisen att hon inte minns anledningen till sökningarna, men inte heller i denna del ansågs åklagaren ha styrkt sina påståenden. Åtalet ogillades alltså även i denna del.
”Koppling” till en arbetsuppgift – "en egen tröskel"
När åtalet väcktes hamnade snart polisers förehavanden på sin fritid i blickfånget – vilket gav upphov till viss oro inom kåren. Ett lokalt polisförbund gick t.o.m. ut med rekommendationer om att lämna tjänstemobilerna på jobbet för att förhindra risken för att man skulle råka göra otillåtna slagningar utanför sin arbetstid.
Efter hovrättsdomen kunde polisförbudet alltså, åtminstone i det avseendet, dra en lättnadens suck. Oron visade sig nämligen vara obefogad. Det finns alltså inget i riktlinjerna som hindrar poliser från att göra slagningar om en arbetsuppgift uppkommer under ledig tid. Att det förhåller sig så är i princip det enda som Chefsåklagaren Jim Westerberg, som drev åtalet, är enig med hovrätten om.
Vad gäller domen i övrigt skräder han inte orden. Han menar att hovrätten inte tillämpade riktlinjerna enligt dess ordalydelse, trots att man påstod just det, och att man därmed avvek från rådande praxis – till förmån för en helt ny tolkning.
– Hovrätten underkänner polismyndighetens uppställda riktlinjer och prövar målet efter att ha ställt upp en helt egen tröskel för tillåtligheten att göra sökningar i polisens system, säger han.
– Enligt hovrättens mening är det alltså tillräckligt med en ”koppling” till en arbetsuppgift för att det ska vara tillåtet, utan att förklara var gränsen går.
Han tar upp flera exempel på det som han menar helt enkelt är en felaktig tillämpning av riktlinjerna.
– Hovrätten skriver i domen på sidan 12 att sökningar i polisens system inte är olovliga ”så länge det finns en koppling till en viss arbetsuppgift”. Vidare så anför man att det inte finns några begränsningar i tid för sökningarna varför arbetsuppgiften kan – om polisen själv väljer det – fortsätta att pågå även efter arbetstidens slut och under en obegränsad tid framöver så länge ”kopplingen” kvarstår.
– När det gäller den del av riktlinjen som gäller ”nytta för arbetets genomförande” så tillämpas inte heller denna del på respektive sökning, trots att denna del av riktlinjen är tydligt separerad från den övriga riktlinjen.
– Hovrätten kopplar ihop ”nyttan” med den sökning som gjorts genom att anföra att ”en sökning som anses vara nödvändig för att genomföra en viss arbetsuppgift, också i allmänhet får bedömas vara till nytta för arbetets genomförande”. Det sker således ingen faktisk bedömning av denna del av riktlinjen vid åtalsprövningen, menar han.
Kammaråklagaren Jim Westerberg vid rättegången mot kirurgen Paolo Macchiarini i Solna tingsrätt. Foto: Jessica Gow
”En tydlig avvikelse från praxis”
Hovrätten fann alltså att alla sökningar, även om den förvisso var svag emellanåt, hade haft en tillräcklig koppling till polisens arbetsuppgifter.
– Inte ens när hovrätten inte funnit någon direkt koppling till något ärende eller person som polisen arbetat med så bifalls åtalet. Särskilt anmärkningsvärt är att vissa sökningar ogillas trots att ett vittne (befäl) tydligt uppgav att den åtalade polisen inte hade fått någon arbetsuppgift, säger Jim Westerberg.
Via Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum begärde han att Riksåklagaren skulle överklaga domen till Högsta domstolen. Något han dock inte fick gehör för – hovrättens dom ligger alltså fast.
Jim Westerberg framhåller att domstolarna i hög grad, bland annat det tidigare berörda NJA 2014 s 221 tillämpat polisens riktlinjer enligt dess ordalydelse. Det framstår alltså som att rätten i den aktuella hovrättsdomen i praktiken tycks ha tolkat HD:s avgörande betydligt snävare än så. Visserligen framhöll även hovrätten att riktlinjerna skulle vara ”av avgörande betydelse” – men detta endast som en följd av att man ansågs att det saknades rättslig vägledning.
Jim Westerberg betonar att den aktuella domen ska ses som ett olyckligt avsteg från etablerad praxis.
– Jag anser att domen måste betraktas som en tydlig avvikelse och ett undantag från den omfattande praxis som finns. Jag personligen ser därför inte att denna dom bör få någon större prejudicerande inverkan på den fortsatta rättstillämpningen.
– Den praxis som finns, förutom den aktuella domen, indikerar således inte att polisens regelverk är otydligt på något sätt. Det finns ett stort antal fällande domar från såväl tingsrätter som hovrätter där riktlinjerna har tillämpats enligt lydelsen, fastslår Jim Westerberg.
Ett sådant exempel är en ett par veckor gammal dom från samma hovrätt, från den 4 oktober (Hovrätten för Västra Sverige 2063-23).
Den 51-åriga polismannen, till vardags verksam som områdespolis i Uddevalla, gjorde gällande att de 74 slagningarna som han åtalats för var nödvändiga för att kunna utföra sina arbetsuppgifter i samband med att han sökte efter ett personnummer för att skriva ett tips. När han väl hittat personnumret hade han dock fortsatt med slagningar på anhöriga och andra personer med kopplingar till personen ifråga. Han sökte även efter så kallade daktningsbilder och tog del av annan personlig information.
Tingsrätten friade mannen (Uddevalla tingsrätt B 838-22) då bevisningen ansågs otillräcklig för slutsatsen att slagningarna inte hade varit nödvändiga i förhållande till den aktuella arbetsuppgiften. Med stöd av åklagarens utredning kom hovrätten emellertid till motsatt slutsats och rev upp tingsrättens friande dom. De aktuella slagningarna saknade enligt hovrätten all koppling till polismannens arbetsuppgifter, i stället ”synes det ha rört sig om en olovlig kartläggning” av en specifik person – en kriminellt belastad man som inlett en relation med ex-hustrun till polismannens bekant.
Polisen dömdes för 74 fall av dataintrång. Påföljden bestämdes till 30 dagsböter, där man i mildrande riktning tog hänsyn till att han enligt yttrande från PAN antas bli avskedad eller uppsagd från sin anställning.
Alltför otydliga arbetsbeskrivningar?
Hans-Olof Sandén, jurist vid Polismyndigheten, och författare till flera läroböcker om bland annat yttrandefrihet, betonar att regelverket och de aktuella domarna knyter an till klassiska frågor om brottsbekämpning, effektivitet och integritet.
– Hur effektiv får man vara innan det närmar sig integritetskränkningar? Det är en balansgång där trenden just nu betonar effektivitet, vilket man bland annat ser på ökade möjligheter till husrannsakan och hemliga tvångsmedel.
Han vittnar om att många operativa poliser överraskades av utfallet i den friande hovrättsdomen från i somras.
– Snacket i korridoren går i den riktningen, men det finns nog de som tycker annorlunda. Många betonar att regelverket ska vara tydligt och klart så vi kan vara så effektiva som möjligt i brottsbekämpningen.
Han lyfter fram yttrandet av en skiljaktig i tingsrätten, som betonar att den tilltalade polisens roll som ”gängansvarig” hade utformats med en väldigt bred pensel, vilket såklart påverkar bedömningen.
– Frågan är hur man ska hantera otydliga arbetsbeskrivningar? Vi på polisen i Västsverige jobbar med information och ställer krav på arbetsgivarrepresentanter hur man beskriver uppdraget och vad det innefattar.
Denna fråga aktualiserades också i den färska domen med polismannen i Uddevalla som hovrätten menade hade ägnat sig åt olovlig kartläggning. Tingsrättens friande dom i samma mål hade motiverats av att att det ansågs oklart vilka uppgifter polismannen hade haft inom ramen för sin polistjänst, och om de eftersökta uppgifterna var nödvändiga för arbetsuppgiften. Vidare ansåg tingsrätten att vittnesmål från en sektionschef inte hade gett någon klar bild av vilken information som behövs när ett tips upprättas.
Hans-Olof Sandén lyfter även fram en annan aspekt.
– Arbetsmiljöperspektivet är ytterligare en faktor som arbetsgivaren naturligtvis också måste beakta. Det är ju inte det bästa varken för effektiviteten eller rättssäkerheten om poliserna upplever det som oklart om vad som är tillåtet. Tydlighet är en viktig del av rättssäkerheten, betonar han.
Hans-Olof Sandén
”En närmast vägledande dom”
Det finns flera exempel i närtid där domstolarna gjort vitt skilda bedömningar gällande polisanställda som åtalats för dataintrång.
Vilka krav är det egentligen rimligt att ställa på en polisanställd?
Frågan aktualiserades i samband att en civil handläggare och analytiker vid Polisen i Örebro åtalades efter att ha gjort 107 slagningar i polisens IT-system PIL. Hon medgav själv att samtliga sökningar utom en saknade kopplingar till arbetet. Hon friades emellertid av tingsrätten, bland annat med hänvisning till att hon ska ha fått en bristfällig introduktion, att en erfaren kollega hade gett missvisande vägledning, och att hennes slagningar inte heller hade föranlett någon tillsägelse eller någon annan reaktion från arbetsgivarens sida. Tingsrätten bedömde att hon, ” som gjort intryck av att vara sanningsenlig och omsorgsfull i sitt uppgiftslämnande”, hade saknat uppsåt till de olovliga slagningarna.
Domen överklagades. Hovrätten (Göta hovrätt B 4729-22) visade i sin dom, som meddelades den 14 april i år, långt ifrån samma försonliga inställning till de idoga slagningarna. Rätten riktade ljuset på Polismyndighetens riktlinjer – vilka överhuvudtaget inte nämndes i tingsrättsdomen.
Inledningsvis fastslog man att det får ställas höga krav på anställda inom Polismyndigheten att hålla sig informerade och följa aktuella regelverk. Hovrätten konstaterade också att den tilltalade vid varje inloggning hade fått upp en informationsruta som – med en tydlig anspelning på riktlinjerna – meddelade att polisens IT-system endast får användas när det är nödvändigt för att utföra en viss arbetsuppgift. Enligt hovrätten var det att betrakta som ”uteslutet att hon inte vid något tillfälle skulle ha tagit till sig och förstått innehållet i informationsrutan”. Hon måste därför ha förstått att slagningarna var otillåtna – den friande domen revs upp och analytikern fälldes för 107 fall av dataintrång.
Åklagaren i målet, Per Nichols, som likt sin kollega Jim Westerberg arbetar på den Särskilda åklagarkammaren, avfärdar tingsrättsdomen som ”direkt felaktig”. Däremot lyfter han fram hovrättens dom som ”föredömlig” – en antites till den tidigare berörda friande hovrättsdomen om man så vill.
– Hade hovrätten i det här målet kommit fram till samma slutsats hade vi ju fått revidera synen på hur vi ska bedöma dataintrång. Hovrätten gör en så mycket bättre rättslig bedömning och fångar upp hela resonemanget på ett utmärkt sätt tycker jag.
– Domen är närmast vägledande för hur man ska tolka skyldigheten att faktiskt inte använda systemen för annat än det är till för. Man ger uttryckligen ett långtgående ansvar till den enskilde att ha kännedom om reglerna, säger Per Nichols.
Den obetalda parkeringsavgiften i Göteborg
Även i ett annat aktuellt fall skulle domstolarna komma till diametralt skilda slutsatser, och även denna gång stod frågan om uppsåt i fokus.
En polisman i 50-årsåldern hade fått en faktura för en obetald parkeringsavgift i Göteborg. Han påstod sig inte känna igen registreringsnumret, och eftersom han inte ens hade varit i Göteborg misstänkte han att det möjligen kunde ha skett ett misstag. Han gjorde därför en slagning på registreringsnumret i ett av polisens register för att veta vem som var ägaren, och upptäckte då – ”till sin förvåning” – att fakturan avsåg hans egen snöskoter.
I sak var det hela tämligen okomplicerat. Även en till synes banal sökning – fjärran från den gängkriminella kontext där den ”gängansvarige” polisen i Göteborg synes ha gjort vidlyftiga slagningar – är olovligt om sökningen avser polismannen själv. På den punkten råder det inga tvivel om hur NJA 2014 s 221 ska tolkas.
Men frågan om uppsåt kvarstår.
– Det är emellanåt utmanande att motbevisa uppsåtsinvändningar i dataintrång. Med tiden lär man sig att känna igen de vanligaste och de som måhända har viss verkshöjd, konstaterar åklagaren i målet, Nicklas Englund, som även han är verksam vid den Särskilda åklagarkammaren.
Tingsrätten uppvisade, i likhet med sin motsvarighet i Örebro, ett betydande mått av förståelse för den åtalade polisens belägenhet; vissa motstridiga uppgifter ursäktades med att ”han uppenbarligen var tagen av situationen”, och det ansågs sammantaget inte styrkt att polismannen haft uppsåt till att sökningen var olovlig.
Även den här domen överklagades. Hovrätten tog fasta på vissa objektiva omständigheter och logiska luckor som sammantaget pekade i en besvärande riktning för den tilltalade polismannen. Hovrätten skriver: ”Om han inte hade uppfattat att fakturan var ställd till honom, utan avsåg någon annan, är det svårt att förstå varför han haft anledning att reagera på nämnda omständigheter”. Rätten noterade även att fakturan låg i polismannens postlåda och att hans namn tydligt framgick av fakturan.
I ljuset av detta fann hovrätten i sin dom från den 15 augusti (Svea hovrätt B 5744-23) att det var styrkt att polismannen redan innan sökningen hade insett att fakturan var ställd till honom. Hovrätten bedömde alltså – till skillnad från tingsrätten – att polismannen ifråga hade det uppsåt som krävs för en fällande dom.
Ett missvisande begrepp?
Hans-Olof Sandén berättar att de tekniska systemen delvis har anpassats till regelverket; bland annat har man på flera ställen tagit bort den ibland frestande möjligheten att göra sökningar på sig själv. Och alla polisanställda – vilket framhålls som en avgörande omständighet i den fällande hovrättsdomen mot analytikern i Örebro – får upp en informationsruta om vad systemet får användas till varje gång man startar datorn. En typ av information som många nog klickar bort närmast slentrianmässigt om man inte likt juristen Hans-Olof hyser ett betydande intresse för det finstilta, ”en yrkessjukdom som ju inte alla drabbas av”, som han säger.
Efter sommarens friande hovrättsdom har Polismyndigheten, i form av en arbetsgrupp, tagit initiativ till att göra en översyn av Polismyndighetens riktlinjer.
– Om jag förstått det rätt är det säkerhetsavdelningen som tittar på det. Det finns kanske ett behov av att göra detta tydligare.
Åklagaren Jim Westerberg ser inga skäl till att revidera riktlinjerna. Han lyfter i stället fram ett par andra potentiella farhågor.
Dels ser han en risk för att det lokalt bland poliser kan uppkomma ett otillåtet eller tveksamt användande och sökande i polisen IT-system, som sedan går i arv till nya poliser. Fallet med analytikern i Örebro, som i alltför hög grad hade förlitat sig på en äldre kollegas säkert välmenande råd, kan möjligen ses som ett exempel på just detta.
Dels har han noterat att ett visst begrepp används frekvent – vilket antyder ett glapp mellan praktik och teori, och som riskerar att fördunkla snarare än att klargöra gällande rätt.
– Ordet ”tjänsterelaterat” förekommer i stor omfattning i samband med diskussioner om dataintrång bland poliser och befäl. Detta ord förekommer även i svar och klargöranden från polisen centralt. Det uttalas bland annat att endast ”tjänsterelaterade sökningar” är tillåtna.
– Men uttrycket ”tjänsterelaterat” finns inte angivet i riktlinjerna och användningen av begreppet riskerar att föra tankarna till att sökningarna skulle vara tillåtna så länge de avser något i tjänsten, vilket inte är korrekt, betonar Jim Westerberg.
En hastig blick på en skrivelse som har publicerats på Polismyndighetens intranät, ”Frågor och svar om slagningar i polisens system”, kan sägas illustrera hans tes. ”Regeln om att slagningar ska vara tjänsterelaterade gäller i alla våra system”, kan man exempelvis läsa – vilket förvisso inte är fel i sak men långtifrån tillräckligt.
”Effektiviteten minskar”
Så vilka slutsatser kan dras av detta?
En är att tingsrätterna tenderar att fria åtalade poliser, med hänvisning till bristande uppsåt och vaga arbetsbeskrivningar, i betydligt högre grad än landets hovrätter. I tre av de ovan berörda målen revs tingsrättens friande domar upp.
En annan är att praxis är motstridig. Det är lätt att föreställa sig att en viss förvirring kan uppstå när landets polisregioner eller enskilda poliser möts av motstridiga budskap – vilket allra bäst illustreras av den ”närmast vägledande” domen från april (Göta hovrätt B 4729-22) där den enskildes långtgående ansvar särskilt betonas i förhållande till sommarens friande dom (Hovrätten för Västra Sverige B 6646-22) där de aktuella riktlinjerna tycks ges en ny, extensiv tolkning.
Vad är rimligt att kräva av landets poliser när de, ansatta av stress och press, ska tillämpa ett regelverk som landets domstolar förefaller ha skilda uppfattningar om?
Kommer den från åklagarhåll så hårt kritiserade hovrättsdomen gällande den ”gängansvariga” polisen i Göteborg få inflytande – eller innebär den endast, precis som åklagaren Jim Westerberg menar, ett tillfälligt avsteg från en sedan länge upptrampad stig? Den senare domen från samma domstol, avseende den polis vars idoga slagningar likställdes med ”olovlig kartläggning” – en slutsats som verkar baseras på en mer konventionell tolkning av riktlinjerna – talar möjligen för att han har rätt.
Men det kan knappast heller uteslutas att fler poliser, inte minst de som arbetar med gängbekämpning, dristar sig till att göra frikostiga slagningar trots vaga kopplingar till en specifik arbetsuppgift. Vad skulle det i sin tur innebära för de integritetsintressen som ska värnas – eller är det bara ett i raden av kanske nödvändiga eftergifter som nu görs i effektivitetens- och brottsbekämpningens namn?
Är det här någonstans, även om det måhända ter sig spekulativt, som man kan finna förklaringen till riksåklagarens uppenbara ointresse av att överklaga den friande hovrättsdomen i enlighet med åklagarens önskan? Ett budskap om att det just nu helt enkelt finns viktigare prioriteringar.
I sak kan det förstås framstå som en rimlig avvägning.
Men minsta osäkerhet gällande reglerna för en i grunden så banal sak som användningen av ett för polisen grundläggande arbetsredskap gör att det finns risk för såväl skiftande tolkningar som passivitet: I rädsla för att göra fel väljer man kanske att inte göra något alls.
– Effektiviteten minskar om poliserna upplever en tveksamhet om vad de får och inte får göra slagningar om. Det är väldigt viktigt att det finns en förutsägbarhet här, konstaterar Hans-Olof Sandén.