Den som sträcker ut en hand…blir sittande med Svarte Petter
En särskild ansvarsfråga i miljöbalken är hur långt fastighetsägarens ansvar sträcker sig när denne inte själv är verksam på fastigheten. I praktiken handlar det oftast om olägenheter i form av avfall, nedskräpning eller buller. Ett färskt avgörande från Mark- och miljööverdomstolen "illustrerar faran med att vara alltför lyhörd för myndigheternas begäran om avhjälpandeinsatser", skriver Stefan Rubenson i en analys av domen.
Det aktuella målet (Mark- och miljööverdomstolen M 6149-22) handlar om ett föreläggande om upprättande av provtagningsplan avseende förorenad mark på en fastighet i Gullspångs kommun: Med stöd av ett hyresavtal bedrev ett bolag en anmälningspliktig verksamhet för lagring av avfall på en fastighet. En brand uppstod i avfallslagret. Räddningstjänsten behövde använda miljöfarligt släckmedel för att bekämpa branden. För att begränsa de skadliga verkningarna i den omgivande naturmiljön samlades medlet in i dammar på fastigheten.
Mark- och miljödomstolen (MÖD) kom fram till att det fanns förutsättningar att rikta ett föreläggande om åtgärder mot fastighetsägaren eftersom denne hade samtyckt till verksamheten och har rättsliga och faktiska möjligheter att utföra åtgärderna.
Något om praxis
Utgångspunkten för bedömningen av markägarens ansvar för föroreningar på sin fastighet är ett avgörandet MÖD 2006:63. Ett markägande bolag hade anmält till en kommunal nämnd att okända personer olovligen tippat avfall på bolagets mark. Kommunen svarade med att förelägga anmälaren att själv ta bort avfallet. Länsstyrelsen och miljödomstolen ansåg i enlighet med rådande uppfattning att fastighetsägaren bedrev miljöfarlig verksamhet genom sin förvaring av miljöfarligt avfall och ändrade därför inte föreläggandet.
MÖD däremot ansåg att förvaring av avfall på en fastighet inte automatiskt medför ansvar för miljöfarlig verksamhet, det krävs att fastighetsägaren genom sitt handlande visar att denne accepterat verksamheten, alltså ett subjektivt rekvisit, något som normalt inte spelar någon roll i den offentligrättsliga delen av miljörätten. Här var det dock fråga om en plötslig händelse utom kontroll för fastighetsägaren.
Avgörandet har betydelse för bedömningen av huruvida fastighetsägaren varit nonchalant eller på annat sätt försumlig,när det gäller vad som sker på dennes fastighet. I den utsträckning fastighetsägaren vetat om eller borde ha vetat om att det bedrivs verksamhet som generar föroreningar på fastigheten kan han bli ansvarig, nonchalans är ingen ursäkt i ett sådant fall – tvärtom.
I mål M 8912-17 hade en fastighetsägare hyrt ut lokaler till flera bilverkstäder och vid sidan av det tillåtit att verkstäderna gemensamt utnyttjade sådana ytor på fastigheten som inte omfattades av något hyresavtal. MÖD bedömde därför att fastighetsägaren var att betrakta som verksamhetsutövare med avseende på det miljöfarliga avfall som funnits på den av verkstäderna gemensamt utnyttjade marken. Hyresvärdens ansvar bestod i att denna hade struntat i att ingripa mot att hyresgästerna i sin tur hyrde ut till andra hyresgäster, alltså andrahands-hyresgäster, utan att ta reda på vilka dessa var, en bidragande orsak till att man inte riktigt vilka som var verksamma på fastigheten. I alla fall kunde tillsynsmyndigheten inte få fram uppgifterna. På det sättet var det inte möjligt att gå vidare och försöka spåra avfallet.
I målet M 3691-18 bekräftades synsättet. Det var bland annat fråga om ett föreläggande att städa upp på en fastighet. MÖD fann att utredningen hade visat att ett flertal oidentifierade personer vistats på fastigheten och att skrot- och avfallsverksamhet förekommit på platsen. MÖD menade att fastighetsägaren genom att underlåta att agera får anses ha accepterat d verksamheten. Fastighetsägaren bedömdes därför vara verksamhetsutövare och rätt adressat för föreläggandet.
Att MÖD upprätthållit regeln om att nonchalans utlöser ansvar och tvärtom – ingen nonchalans; inget ansvar, kan noteras i mål M 3321-12. Ett fastighetsbolag hade förelagts att ta bort farligt avfall m.m. från fastigheten. MÖD undanröjde dock föreläggandet med motiveringen att ett sådant föreläggande i första hand ska riktas mot verksamhetsutövaren till den miljöfarliga verksamheten. Här hade fastighetsbolaget invänt att de föremål som berördes av föreläggandet, liksom den verksamhet i övrigt som hade bedrivits på fastigheten, var kopplad till hyresgästerna som bedrev miljöfarlig verksamhet på fastigheten.
MÖD konstaterade då att det mot bolagets uppgifter inte var klarlagt att bolaget var att anse som verksamhetsutövare i miljöbalkens mening. På grund av det upphävdes föreläggandet. MÖD går inte närmare in på grunderna för sin bedömning men antagligen har en avgörande omständighet varit att fastighetsägaren var ett seriöst fastighetsbolag.
Fastighetsägaren vidtog åtgärder
Om vi återgår till det aktuella målet kan det konstateras att det inte var fråga om att fastighetsägaren intagit en nonchalant hållning – tvärtom. Branden var en allvarlig olycka med risk för allvarliga konsekvenser för omgivningen och hade uppstått vid mellanlagring av avfall, en verksamhet som hyresgästen bedrev och som omfattades av anmälan. I februari 2019 larmades räddningstjänsten till fastigheten på grund av att det brann i avfallslagret. Någon utredning som klarlade orsaken till branden gjordes aldrig.
Branden var koncentrerad till avfallsverksamhetens lokal och det förelåg ett tydligt samband mellan branden och de åtgärder som räddningstjänsten vidtog för att bekämpa densamma. Inledningsvis genomfördes vattenbegjutning genom portar med strålrör och vattenkanon. Räddningstjänsten försökte även lämpa ut avfallet med hjälp av grävare. När detta visade sig vara otillräckligt beslutade räddningstjänsten, efter samråd med nämnden, att brandskumsmedel som innehöll PFAS skulle användas. Räddningstjänsten konstaterade i ett tidigt skede att släckvattnet infiltrerades i marken vid byggnaden och läckte ut i den omgivande naturen. Det förutsattes att detta gällde även för de skadliga ämnena i avfallet. För att begränsa utsläppen tog räddningstjänsten hand om släckvattnet i provisoriska dammar på fastigheten.
Sedan räddningsinsatsen hade avslutats vidtog fastighetsägaren, ett husbolag, en rad åtgärder för att begränsa skadeverkningarna av släckningsarbetet, bland annat genom att förvara det förorenade släckvattnet i de anlagda dammarna på fastigheten, dammar som räddningstjänsten anlagt. Först sedan räddningsinsatsen var avslutad och vattnet därefter renats i dammarna släpptes det ut i marken. Fastighetsägaren hade inte vidtagit skyddsåtgärderna på eget initiativ, utan efter förelägganden och påbud från ansvariga myndigheter.
HD: "Faktisk och rättslig möjlighet"
Under prövningen i mark- och miljödomstolen redovisade fastighetsägaren att man agerat utifrån ett samhällsansvar, men att det inte innebar att man nu var beredd att ta på sig något ytterligare ansvar enligt miljöbalken. Hade man vetat om att man genom sina åtgärder hade tagit på sig ett vidare ansvar, skulle man inte ha agerat som man gjorde.
Mark- och miljödomstolen tog emellertid inte till sig av denna argumentation utan skriver:
"Husgärdet har haft faktisk och rättslig möjlighet att vidta åtgärder för att begränsa risken för förorening till följd av förvaringen av släckvattnet, såväl genom skyddsåtgärder för släckvattnet under tiden det förvarades på fastigheten som genom förebyggande åtgärder som är ägnade att mildra konsekvenserna av sådana olyckstillbud som kan komma att inträffa på fastigheten. Husgärdet har även haft faktisk och rättslig möjlighet att vidta åtgärder för att begränsa risken för förorening till följd av rening och utsläpp av släckvattnet då Husgärdet faktiskt har utfört reningen och utsläppet. Att Husgärdet har agerat i enlighet med instruktioner och förelägganden från räddningstjänsten och nämnden föranleder ingen annan bedömning”.
Fastighetsägaren/Husbolaget överklagade till MÖD som inte gjorde någon ändring.
MÖD motiverade avslaget på följande sätt:
”Recycling Husgärdet AB äger fastigheten X och det var bolaget som anmälde till den kommunala nämnden att mellanlagring av icke-farligt avfall skulle bedrivas på fastigheten. Bolaget var således införstådd med arten och omfattningen av verksamheten, även om den bedrevs av hyresgästen NM Trading & Transport AB utan bolagets inblandning. I sin egenskap av fastighetsägare kan Recycling Husgärdet AB vidta åtgärder på fastigheten, i vart fall i den mån åtgärderna inte innebär ingrepp i annans verksamhet eller egendom. Sammantaget har Recycling Husgärdet AB ett ansvar för situationen på fastigheten och kan vara adressat för tillsynsförelägganden som avser dammarna eftersom dessa inte ägs av NM Trading & Transport AB eller tillhör det bolagets verksamhet. Till saken hör även att Recycling Husgärdet AB redan vidtagit flera åtgärder som har med släckvattnet att göra.”
Vad hade hänt om fastighetsägaren nekat avhjälpning?
Att fastighetsägaren skulle kunna hållas ansvarig för provtagningsplanen var på sätt och vis självklart, inte endast med den motivering som MÖD lämnat, utan snarare för att man genom sitt eget handlande bidragit till föroreningen. Genom NJA 2012 s. 125 slog Högsta domstolen fast att den som bidrar till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada har, tillsammans med andra som har bidragit till skadan, ett solidariskt ansvar för avhjälpande enligt miljöbalken. Detta har ansetts gälla också när åtgärderna vidtas för att den samlade belastningen på miljön ska minska.
Som MÖD konstaterade skulle också ansvar kunna riktas mot hyresgästen/verksamhetsutövaren, men i detta fall valde tillsynsmyndigheten endast fastighetsägaren.
Det skulle från miljörättsliga utgångspunkter ha varit intressant om fastighetsägaren inte hade varit behjälpligt på det sätt man var. Det hade nog i sådana fall varit svårt att rikta något ansvar mot verbörande. Någon nonchalans från fastighetsägarens sida var det inte tal om. Den omständigheten att fastighetsägaren kände till hyresgästens verksamhet saknar relevans för bedömningen av ansvarsfrågan i detta fall, eftersom verksamheten var anmäld till tillsynsmyndigheten i vederbörlig ordning och stod under tillsyn.
Om det skulle bli aktuellt med ansvar för vidare saneringsåtgärder kan fastighetsägarens åtgärder dock komma att räknas honom till godo. Det är väl den begränsade tröst som finns för fastighetsägaren i detta fall.