När amerikanska läsare öppnade New York Times morgonen den 27 februari 1962 riktades deras uppmärksamhet först och främst mot ett foto av astronauten John Glenn, vars rymdexpedition hade firats med en parad i Washington DC. I en spalt under fotot gavs dock även utrymme åt en mindre glamorös nyhet: ”Supreme Court Reaffirms Ban on Travel Segregation” löd rubriken. Dagen innan hade den federala Högsta domstolen nämligen meddelat en dom, Bailey v. Patterson, inom ett känsligt område: delstaternas rätt att rassegregera offentliga transportmedel. Filippo Valguernera, docent och universitetslektor i rättshistoria vid Stockholms universitet, tar oss med på en konstitutionell resa som domen markerade slutet på.
Även om det högtidliga firandet av John Glenn möjligen drog åt sig fler blickar innebar rassegregeringsfrågans politiska sprängkraft att även den nyheten fick plats på tidningens första sida. Artikelns titel och allmänna ton gav dock ett uttråkat intryck: domen beskrevs som kort och ”unsigned”, vilket innebär att hela domstolen stod bakom texten. Innehållet var inte heller nydanande: Domstolen hade helt enkelt, på ett nästan irriterat sätt, understrukit en konstitutionell regel som den ansåg redan vara väletablerad. Av samma skäl kan dock fallet betraktats som slutet på en resa, ett utropstecken som avrundar en konstitutionell utveckling vars betydelse ej kan överskattas. Sextioårsjubileet ger oss därför tillfälle att blicka tillbaka på denna konstitutionella färd.
”Separate but equal”
Vår resa börjar i delstaten Louisiana vars lagstiftare år 1890 föreskrev att järnvägsbolagen skulle ”provide equal but separate accomodations for the white, and colored races (…)”. En grupp aktivister som kallades Comité des Citoyens (Medborgarkommittén) började därefter att undersöka möjligheten att få lagstiftningen prövad på konstitutionella grunder. Enligt en teknik som blev relativt vanlig under 1900-talet, skapades därför en incident som skulle kunna fungera som ”test case”. Comité des Citoyens rekryterade en skomakare vid namn Homer Plessy. Den 7 juni 1892 köpte Plessy, vars förfäder var av blandat europeiskt och afrikanskt påbrå, en förstaklassbiljett för en tågresa mellan New Orleans och Covington och satte sig i en vagn ägnad åt vita passagerare. Vid uppmaning om att ta plats i en annan vagn vägrade Plessy, vilket gjorde att han arresterades.
Rätten ansågs inte vara ett verktyg för social ingenjörskonst.
Ärendet landade slutligen hos den federala Högsta domstolen. Den konstitutionella kärnfrågan gällde tolkningen av det fjortonde tillägget till USA:s grundlag, vilken kom till efter inbördeskriget då slaveri avskaffades. Särskilt intressant var tilläggets första stycke som innebär att ingen delstat får vägra en enskild ”the equal protection of the laws”. Medförde denna konstitutionella regel ett förbud mot rassegregering av tåg, bussar, skolor och liknande utrymmen? Svaret som gavs i domen Plessy v. Ferguson (1896) påverkades inte enbart av tidens uppfattningar om ”rasförhållanden” utan även av en syn på rättens samhällsroll som kom att förändras radikalt under 1900-talets första hälft.
Referenten, Henry Billings Brown, menade exempelvis att tillägget var menat att skapa juridisk jämlikhet mellan ”raserna” men att avsikten inte kunde ha varit att avskaffa ”distinctions based on color” eller att ”enforce social, as distinguished from political equality (…)”. Med andra ord utgick Brown från att det inte var rättens roll att förändra sociala förhållanden. Rätten ansågs inte vara ett verktyg för social ingenjörskonst. Den konstitutionella lagstiftaren kunde avskaffa slaveri och tilldela svarta samma formella rättigheter som vita, men den kunde inte tvinga ”raserna” att umgås med varandra. Brown viftade av samma skäl bort argumentet att rassegregation innebar ”a badge of inferiority” för icke-vita och menade att något sådant enbart var den ”färgade rasens” subjektiva uppfattning. Dessutom menade Brown att argumentet byggde på antagandet att sociala fördomar kan bekämpas genom lagstiftning, vilket justitierådet inte kunde acceptera. Lagstiftningen ansågs vara ”powerless to eradicate racial instincts”. Domen utmynnade därför i en tolkning av det fjortonde tillägget som brukar benämnas ”separate but equal”. Den innebar att rassegregerande lagstiftning var fullt legitim så länge som delstatens behandling av svarta och vita var formellt likvärdig: Det var alltså konstitutionellt möjligt att tillhandahålla vagnar för svarta och vagnar för vita så länge vagnarnas kvalitet var densamma.
Det enda justitierådet som hade invändningar mot Browns tolkning var John Marshall Harlan som avgav en skiljaktig mening. Med uppfriskande realism betonade Harlan att det var uppenbart att lagstiftningens syfte var att utesluta svarta passagerare från vagnar ägnade åt vita och inte tvärtom. Harlan förklarade att ”[o]ur Constitution is color-blind, and neither knows or tolerates classes among citizens” och förutspådde att historiens dom mot Plessy v. Ferguson inte skulle bli nådig.
“Separate can never be equal”
Principen ”separate but equal” höll i sig fram till 1950-talet. Den utmanades först på den högre utbildningens område. Rättsfallet Sweatt v. Painter (1950) gällde rätten för en svart student att registrera sig på juristutbildningen vid Texas University. Utbildningen var reserverad för vita studenter och en motsvarande utbildning för svarta saknades helt. Det långdragna rättegångsförfarandet gav delstaten möjligheten att i all hast starta en juristutbildning för svarta. Delstaten kunde således argumentera att principen ”separate but equal” hade respekterats. Den federala Högsta domstolen köpte inte resonemanget och menade bland annat att möjligheten att umgås med framtida kolleger utgjorde en viktig del av utbildningens kvalitet. De två juristutbildningarna var således inte likvärdiga.
Resonemanget i Sweatt v. Painter utvecklades i det mer välkända fallet Brown v. Board of Education of Topeka (1954) som gällde segregationen av grundskolor. Chief Justice Earl Warren, som författade domstolens enhälliga beslut, menade att rassegregerade skolor orsakade svarta barn en känsla av underlägsenhet ”that may affect their hearts and minds in ways unlikely ever to be undone”. Därför bedömde domstolen att rassegregerade skolor aldrig kunde vara jämbördiga. Fallet beskrivs ofta som slutet på ”separate but equal”, men vid ett första ögonkast verkar domen enbart omfatta skolområdet. I domstolens egna ögon hade dock prejudikatet en vidare verkan, vilket blev tydligt när domstolen en vecka senare beordrade att fallet Muir v. Louisville Theatrical Association, som gällde en rassegregerad golfbana, skulle avgöras på nytt av underinstansen i ljuset av Brown-målet.
Browns räckvidd sträckte sig slutligen även till rassegregerade transporter. Målet Browder v. Gayle gällde kollektivtrafiken i Montgomery, Alabama (bättre känt för Rosa Parks). Beslutet fattades av en tredomarpanel (vilken ansågs behövas när lagstiftning ifrågasattes på konstitutionella grunder) vid en federal förstainstansdomstol. Domarna (med en skiljaktig mening) påpekade att ”separate but equal” hade, om än inte explicit, åsidosatts av Brown-målet. Domen bekräftades senare summariskt av den federala Högsta domstolen, vilket undanröjde allt tvivel kring det faktum att ”separate but equal” vilade på historiens soptipp.
Bailey v. Patterson
Vår resa slutar där den började: med Bailey v. Patterson (1962). Målet var närmast identiskt med Browder och gällde rassegregerade transporter i Jackson, Mississippi. Skillnaden var att tredomarpanelen vid den federala förstainstansdomstolen beslutade att invänta ett avgörande från delstatens egna domstolar om tolkningen av den rassegregerande lagstiftningen. Den federala Högsta domstolen satte dock ner foten så det ekade. Justitieråden menade för det första att den konstitutionella frågan nu var att betrakta som så tydlig att det inte fanns något behov an en tredomarpanel. För det andra, krävde de dessutom en “expeditious disposition, in light of this opinion, of the appellants' claims of right to unsegregated transportation service.” Därmed avslutades ett sorgligt kapitel i USA:s konstitutionella historia med ett utropstecken!