Att lösa den akuta situationen som coronaviruset orsakat här och nu är det viktiga - arbetsrättsliga frågor och tvister får man lösa efteråt, det menar Karl Pfeifer, före detta chefsjurist vid Arbetsgivarverket. Flyktingkrisen 2015 och rädslan för HIV-viruset på 1980-talet är det enda som på något sätt påminner honom om det vi ser i Sverige idag.
- Jag har aldrig varit med om en liknande situation som den vi ser nu, säger han. Och det har nog ingen annan heller.
Karl Pfeifer var chefsjurist vid Arbetsgivarverket i 20 år fram till 2018 då han gick i pension. Han har varit med det mesta inom arbetsrätten under åren som gått, och är numera verksam som författare till kommentaren till lagen om offentlig anställning och även som lärare i juridik.
- Det som påminner mest om dagens situation är flyktingvågen 2015 som ju ställde enorma krav på delar av den statliga verksamheten, minns han.
Förutom det allmänmänskliga lidandet väcker coronakrisen också många arbetsrättsliga frågor. Regeringen har ändrat i regelverket för stöd vid korttidspermitteringar, reglerna för karensdagar och sjuklön har ändrats och frågan om hemarbete står mer i fokus än någonsin. Som ringar på vattnet uppstår dessutom nya frågor om arbetsmiljöansvar och möjligheten att beordra anställda att arbeta med annat än de vanliga arbetsuppgifterna.
Att ändra i offentliga regelverk som är sammanflätade med innehållet i kollektivavtal är något som också kan skapa nya arbetsrättsliga problem. Just nu har arbetsmarknadens parter en hel del att göra med att anpassa sig till de förändringarna, tror Karl Pfeifer. Och det är inte säkert att det kommer att stanna vid de nu aviserade ändringarna.
- Jag kan tänka mig att man kommer i lägen då man får titta på arbetstidslagstiftningen, semesterlagstiftningen och arbetstagarinflytandet därför att situationen kanske kräver det. Sedan får man reda upp det efteråt.
Styra om resurser till där de behövs bäst
Om exempelvis skolor stängs frigörs resurser som kanske kan användas i vård- och omsorg eller någon annan sektor. Den enda gång man i betydande omfattning har omfördelat resurser var under migrationsvågen 2015 förklarar Karl Pfeifer. Försvarsmakten ställde då stora resurser till Migrationsverkets förfogande vilket föll ut positivt då arbetstagarna verkligen visade en villighet att ställa upp.
- Vi på Arbetsgivarverket tittade på hur mycket man kunde få någon att arbeta för en annan myndighet inom ramen för sin anställning, berättar han. - Vi satte ned foten och sa att vår uppfattning var att man kunde arbetsledas att jobba för en helt annan statlig arbetsgivare. Vi informerade facken om att vi gjorde den bedömningen och de sa varken emot eller höll med. Men efteråt hade vi inte några tvister om det, utan folk gjorde lojalt de som de blev ombedda att göra.
Säger det något om den svenska arbetsmarknaden?
- Mest säger det om attityden hos de människor som är berörda av frågan, och om krismedvetenheten. Egentligen var det verkligen att tänja på regelverket om hur långt inom ramen för sin anställning man kan tilldelas arbetsuppgifter.
- Det finns några rättsfall från arbetsdomstolen, men det som var enstaka fall interpolerade vi och skalade upp i väldigt stor omfattning till tusentals personer.
Karl Pfeifer drar även vissa paralleller till hur det var på 1980-talet när rädslan för HIV drog fram.
- Då blev det en väldigt stor fråga inom sjukvårdssektorn om vilka möjligheter som fanns att ålägga personalen att arbeta med det, eftersom många var väldigt rädda.
- Sedan har det visat sig att sjukvårdspersonal är oerhört lojal, de ställer upp och arbetar och gör sitt jobb utifrån de förutsättningar som finns.
Osäkerhet råder kring frågan om hemarbete
Den kanske hetaste frågan i dagsläget är den om hemarbete, som väcker en rad olika frågor. Varav flera kanske får sin lösning först när coronakrisen är över.
- Arbetsgivarens arbetsmiljöansvar får en helt annan dimension om du arbetar hemifrån. Nu kommer olika besked från en dag till en annan om hemarbete. Ytterst är det arbetsgivaren som bestämmer om det finns förutsättningar för hemarbete, och nästa fråga är om arbetstagaren är beredd att göra det, säger Karl Pfeifer.
- De fackliga organisationerna, arbetstagarna och arbetsgivarna gör vad de kan för att hantera situationen på ett hyggligt sätt. Man får spåna sig fram och blir det tvister få de lösas efteråt.
Ur ett lite längre perspektiv kan flera av de frågor om hemarbete som i dagsläget löses ad-hoc på respektive arbetsplats få sin lösning i arbetsrättsliga tvister mellan arbetsmarknadens parter. Något som inte behöver vara något negativt eftersom man då får tydliga svar på vad som gäller.
- Om viktiga principfrågor ställs på sin spets, gör det att man verkligen vill lösa de tvisterna efteråt, så att man vet vad som gäller och kanske hittar kollektivavtalslösningar på dessa.
Finns det några kopplingar mellan dagens situation och konflikter på arbetsmarknaden som klassas som samhällsfarliga?
- Både jag och nej. Samhällsfarliga konflikter finns det mekanismer för att hantera. På den offentliga sektorn finns det ett regelverk för att undvika sådana, men det här är något som vi inte kan styra. - Det gäller att försöka vara förutseende, men också att anpassa sig utifrån situationen så som den utvecklar sig och hitta på nya lösningar på saker som man aldrig har förutsätt.
av: Ulf Widlund, jurist och redaktör JUNO Nyheter, Norstedts Juridik