Kritik har riktats mot miljörätten för att den inte beaktar civilrätten. Inte minst har kritiken kommit från en del juristprofessorer och advokater, som anser att särskilt miljödomstolarna ser alltför lättsinnigt på den centrala civilrätten och obeståndsrätten när det gäller ansvaret för att undersöka förorenad mark. Frågan är nu om en omsvängning i domstolarnas synsätt kan skönjas. Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, upphävde nämligen (mål M 7638-21) nyligen ett föreläggande om markundersökningar som riktats mot ett aktiebolag som hade förvärvat inkråmet från ett numera i konkurs försatt aktiebolag. Detta trots att det rörde sig om likartad verksamhet och att det fanns tydliga personkopplingar mellan bolagen.
Miljönämnden utfärdade ett föreläggande mot ett aktiebolag att komma in med provtagningsplan och utföra en miljöteknisk undersökning på en fastighet där bolaget tidigare bedrivit tvätteriverksamhet. Kort därefter registrerade sonen till bolagets ägare ett nytt bolag och övertog samtidigt namnet på det gamla bolaget. Några veckor senare skrevs ett avtal om överlåtelse av tillgångar mellan det gamla bolaget och det nya bolaget. Enligt avtalet förvärvade köparen vissa inventarier, varulager, avtal med kunder och leverantörer, telefonabonnemang och köparen förband sig att erbjuda anställning till säljarens personal. Några månader senare försattes det gamla bolaget i konkurs på egen begäran och någon markundersökning hade man då inte utfört i enlighet med föreläggandet.
Mellan bolagen fanns alltså det personsambandet, att det nya bolaget, köparen av inkråmet, innehades av sonen, medan säljaren var det bolag som fadern kontrollerade. Bortsett från civilrätten kan tillvägagångssättet närmast beskrivas som en affär mellan far och son, där sonens bolag övertagit namnet från faderns bolag och därtill personal, avtal med kunder och leverantörer, men däremot inte faderns bolag och inte heller det gamla bolagets fastighet.
Domstolarna gör olika bedömningar
Det nya bolaget, som också bedrev tvätteriverksamhet sonen i spetsen, fick ett föreläggande från den kommunala nämnden att verkställa en markundersökning enligt 26 kap. 22 § miljöbalken på det gamla bolagets fastighet. Det nya bolaget invände hos nämnden och därefter hos länsstyrelsen och vidare i domstolarna, att man bedrev en självständig verksamhet avseende hotell- och restaurangtvätt på en helt annan fastighet än den som föreläggandet avsåg. Bolaget preciserade sin inställning med att man aldrig haft faktisk eller rättslig rådighet över den kemtvättsverksamhet som bedrevs på den andra fastigheten och att man därför inte på något sätt kunnat bidra till en eventuell förorening på den fastigheten.
Mark- och miljödomstolen radade upp ett antal omständigheter som talade för att bolaget var ansvarigt och att domstolen fann en tydlig koppling i fråga om ägarintressen mellan de två bolagen. Dessutom fanns det ett tydligt tidsmässigt samband mellan det föreläggande som nämnden utfärdat mot den tidigare verksamhetsutövaren och inrättandet av det nya bolaget, liksom att den förre verksamhetsutövaren efter ett par månader försatte sig i konkurs. Det fanns även en koppling mellan namn, inventarier, varulager, avtal med kunder och leverantörer, telefonabonnemang och att personalen erbjudits anställning i det nya bolaget.
Slutligen bedömde domstolen att det fanns en sådan likhet mellan verksamheterna i form av tvätteriverksamhet - kemtvätt respektive hotell- och industritvätt - att de kunde bedömas vara samma verksamhet. Även den omständigheten att det nya bolaget nyttjar den nära kopplingen till den tidigare verksamheten i sin egen marknadsföring var enligt domstolen en faktor som talade för att det nya bolaget övertagit den tidigare verksamheten. Visserligen säger domstolen att det fanns omständigheter som talade emot ansvarsövertagandet - som att verksamheten inte hade bedrivits på samma fastighet - men den samlade utredningen ansågs tala för är det nya bolaget är att betrakta som samma verksamhetsutövare varför föreläggandet riktades mot det nya bolaget.
Mark, och miljööverdomstolen, MÖD, delade inte underrättens samlade bedömning. Det nya bolaget har inte bedrivit någon verksamhet på den misstänkt förorenade fastigheten, säger MÖD, som understryker att det nya bolaget inte heller i övrigt har vidtagit någon åtgärd på den aktuella fastigheten som innebär att det nya bolaget kan bli föremål för ett föreläggande enligt 26 kap. 22 § miljöbalken. Att det finns personkopplingar mellan de båda bolagen och att det bolag som bedrivit kemtvättsverksamheten på fastigheten, i nära anslutning till inkråmsöverlåtelsen, på egen begäran försatts i konkurs kan inte anses ha medfört att det förvärvande bolaget har tagit över ansvaret för den eventuella miljöskadan, blev MÖD:s slutsats.
”Civilrätten fällde avgörandet”
En bedömning som hade inneburit att det nya bolaget skulle anses ansvarigt för eventuella föroreningar från det gamla bolagets verksamhet skulle ha varit att jämställa med ett ansvarsgenombrott. En grundläggande förutsättning för ett ansvarsgenombrott i miljörätten är att det ansvariga bolaget på ett nödvändigt sätt bidragit till att ett annat bolag kunnat fortsätta sin förorenande verksamhet. Denna praxis lade MÖD fast i rättsfallet MÖD 2013:28. Så var emellertid inte fallet här.
Ett rättsfall som underinstanserna däremot måste haft i bakhuvudet är MÖD:s mål M 3001-12. I det målet hade Tärnsjö Garveri AB förvärvat en annan garverifastighet och delar av inkråmet därifrån, bland annat i form av maskiner, från ett garveri som var i konkurs. Tärnsjö fortsatte att bedriva garveriverksamhet på fastigheten. Före konkursen arbetade 85 anställda i det gamla garveriet och det nya garveribolaget anställde 27 av dessa. Domstolen ansåg inte att den nya garveriverksamheten skilde sig på något sådant sätt från den tidigare verksamheten att man kunde undgå ansvar för markundersökningar. I Tärnsjömålet kan det sägas vara tre omständigheter som fällde avgörandet. Den nye ägaren bedrev verksamheten på samma fastighet som den förre, den nya verksamheten hade bidragit till föroreningarna på fastigheten och slutligen var verksamheterna inom samma bransch. Det ansågs ovidkommande för ansvarsfrågan att samma kemikalier inte användes som i den tidigare verksamheten.
Ett antal faktorer har varit avgörande för utgången av det nu aktuella målet. För det första var det här fråga om två skilda juridiska personer. För det andra hade det nya bolaget inte bidragit till föroreningen på fastigheten eftersom man aldrig hade aldrig bedrivit någon verksamhet där. Slutligen hade det nya bolaget inte heller på annat sätt bidragit till föroreningarna.
Vad som skiljer de båda målen är i grunden att det nya bolaget inte hade bedrivit någon verksamhet på den fastighet som föreläggandet avsåg. Inte heller hade det nya bolaget på något annat sätt bidragit till föroreningarna på fastigheten.
Slutsatsen är alltså om ett bolag ska anses ansvarig för ett annat bolags föroreningar, när verksamheterna har bedrivits på olika fastigheter, så är det inte tillräckligt med endast personkopplingar mellan bolagen och att det är samma bransch. Det räcker inte med en ytterligare faktor som att köpa inkråmet helt eller delvis från ett annat bolag. Civilrätten fällde avgörandet.