Många, inklusive undertecknade, har varit av uppfattningen att ett bygglovsärende ska bedömas utan beaktande av civilrättsliga frågor. Med andra ord att den civilrättsliga tillåtligheten av en åtgärd saknar betydelse för om bygglov ska ges eller inte. Högsta domstolen har genom sin dom av den 28 december 2021 i mål T 1858-21 gett anledning till ett delvis förändrat synsätt på dessa frågor. Advokaterna Pontus Gunnarsson och Elisabeth Hallström reflekterar kring HD:s avgörande av den 28 december 2021 i mål T 1858-21.
Det aktuella målet gällde bygglov för ombyggnation (framförallt höjning) av ett garagetak i ett radhusområde. Åtgärden var redan utförd och bygglov söktes alltså i efterhand.
Åtgärden stred inte mot detaljplanen för fastigheten men innebar att det höjda garagetaket efter ombyggnaden hamnade mycket nära grannfastighetens bostadsbyggnad. Så nära att åtgärden krävde att en vindskiva på grannfastighetens bostadsbyggnad behövde kapas. Grannfastighetens ägare motsatte sig bygglovet och pekade bland annat på åtgärden – utöver skadan i form av kapad vindskiva – också försvårade utförande av underhållsåtgärder på deras bostadsbyggnad och att det fanns risk för fuktskador till följd av den ändrade konstruktionen.
Den fråga som HD tog ställning till var om det vid en prövning av en bygglovsansökan kan beaktas att den sökta åtgärden kan medföra skada på en grannfastighet och vilken betydelse det i så fall bör få.
HD inleder sin prövning med att redogöra för att hänsyn sedan gammalt ska tas till såväl allmänna som enskilda intressen i ett plan- och byggärende, men att intresseavvägningen i ett bygglovsärende är begränsad till sådana avvägningar som inte tidigare gjorts, exempelvis i ett planärende.
HD anger vidare att även vid åtgärder som följer detaljplanen gäller, enligt 2 kap. 9 § PBL, att byggnadsverk inte får lokaliseras, placeras och utformas så att byggnadsverket kan medföra en påverkan på omgivningen som innebär fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.
Därefter konstateras att bygglovsprövningen är av offentligrättsligt slag och att ett bygglov inte ger sökanden någon obetingad rätt att vidta den sökta åtgärden, utan att genomförandet kan vara beroende även av civilrättslig tillåtelse som inte regleras genom bygglovet. Utgångspunkten är därför att civilrättsliga förhållanden inte prövas i ett bygglovsärende.
Så långt inget nytt.
HD konstaterar sedan att ett bygglov skulle kunna försvaga skyddet för enskildas rättigheter. Det är fallet om det i bygglovsprövningen inte beaktas att det står klart att den lovsökta åtgärden innebär ett intrång i någon annans rätt och att det vid tiden för ansökan inte föreligger något samtycke till åtgärden. HD påminner om egendomsskyddet i 2 kap. 15 § regeringsformen och hänvisar även till första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, av vilka det enligt HD får anses följa en skyldighet för det allmänna att upprätthålla egendomsskyddet enskilda emellan.
Såvitt gäller det intrång – fysisk skada – varom nu är fråga anger HD att om det står klart att den åtgärd som ansökan avser kommer att leda till en fysisk skada på en grannfastighet och den fastighetens ägare har förklarat att han eller hon inte är beredd att tåla skadan bör den förutsedda skadan regelmässigt kunna bedömas som en betydande olägenhet i PBL:s mening och därmed kunna beaktas i bygglovsärendet. Detta oavsett om åtgärden följer detaljplanen eller ej.
Slutsatsen i målet var således att byggnadsåtgärden, vilken grannarna motsatte sig och vilken krävde att vindskivan kapades, innebar ett intrång i grannarnas rätt. Intrånget utgjorde en betydande olägenhet för grannarna och bygglov kunde därför inte beviljas.
HD:s avgörande innebär en tydlig brytning med det tidigare förhärskande synsättet att civilrättsliga frågor saknar betydelse vid bygglovsprövningen. HD:s avgörande ligger också tydligt i linje med det stärkta egendomsskyddet som framhållits i avgöranden inom andra områden (se t.ex. NJA 2018 s 753). Det står nu klart att kända intrång i annans rätt inte bara kan, utan ska, beaktas i bygglovsprövningen.
Det ska framhållas att HD:s avgörande kanske mer är av teoretiskt intresse än av stor betydelse vid bygglovsprövningen, eftersom bygglovshandläggaren endast ska beakta klarlagda civilrättsliga konsekvenser av en lovsökt åtgärd. Av praktisk betydelse är därvid att en bygglovsansökan som följer detaljplanen normalt inte blir föremål för s.k. grannehörande, varför det av det skälet kan vara svårt för byggnadsnämnden att på förhand få kännedom om omständigheter av aktuellt slag om de inte framgår av ansökan. Det återstår att se hur ansökningar, vilka innebär intrång i annans rätt och där samtycke inte föreligger, ska hanteras i praktiken. Istället för att avslå ansökan eller förelägga grannen att yttra sig är en tänkbar lösning att sökanden föreläggs att komplettera ärendet med ett samtycke.
Som framgår ovan har HD inte tillämpat egendomsskyddet direkt, utan har beaktat det genom att inordna det aktuella intrånget (fysisk skada) under bestämmelsen om betydande olägenhet i 2 kap. 9 § PBL. Fråga uppkommer dock huruvida andra ingrepp i annans rätt, vilka inte innebär fysisk skada, också regelmässigt ska bedömas som en betydande olägenhet. Frågan är också var gränsen går, dvs. hur omfattande ett ingrepp i annans rätt ska vara för att det ska anses utgöra en betydande olägenhet. Ingreppet ska ju beaktas, men inte nödvändigtvis hindra ett bygglov.
Slutligen går det att argumentera för att denna utveckling i praxis - samtidigt som den stärker egendomsskyddet för vissa enskilda - försämrar egendomsskyddet för den som är ägare av en fastighet med outnyttjad byggrätt enligt detaljplan. I den mån en sådan byggrätt ska utnyttjas innebär HD:s avgörande att den myndighet som ska pröva bygglovsansökan i viss mån även måste beakta civilrättsliga aspekter, vilket innebär att byggrätten kan försvagas i motsvarande mån.
Det ska bli intressant att se nästa steg i utvecklingen av egendomsskyddet inom såväl plan- och byggområdet som annan anknytande lagstiftning