Brottsofferperspektiv eller straffpopulism? – analys av Tidöavtalets kriminalpolitik

När Tidöavtalet presenterades i oktober 2022 väckte det inte någon större förvåning att kriminalpolitik utgjorde en central del. Brott och straff har kontinuerligt varit en av de mest omdebatterade samhällsfrågorna under de senaste åren, även under valrörelsen. Därför är det noterbart hur representanter för regeringen, däribland justitieminister Gunnar Strömmer, hänvisar till Tidöavtalets kriminalpolitik som ett paradigmskifte. Hur kommer detta till uttryck?? Jenny Nguyen, jurist på Civil Rights Defenders, menar att förslagen i vissa avseenden påminner om en kunskapsfientlig straffpopulism – som riskerar att underminera centrala rättsstatliga principer.

Vid första anblick verkar Tidöavtalet följa samma linje som den förra socialdemokratiska regeringen drev: skärpta straff, kriminaliseringar av fler ageranden och utökade befogenheter för brottsbekämpande myndigheter. Om det inte är ny politik, vad är det då? Ett sätt att förstå utvecklingen är via begreppet straffpopulism. Straffpopulism används av kriminologer och andra forskare för att beskriva processen där politiker utformar kriminalpolitik som bedöms vara populär bland allmänheten. På så sätt blir ett syfte med kriminalpolitiken även att mobilisera stöd, snarare än för att faktiskt förbättra straffsystemet och lösa samhälleliga utmaningar.

Begreppet lanserades redan under 90-talet och vilar bland annat på antagandet att allmänheten generellt förespråkar hårda straff för den som begår brott. I samtiden har straffpopulism även använts för att skildra hur processen kan leda till en uppsjö av nya lagar som är utformade för att uppnå orealistiska eller rentav utopiska mål, exempelvis ett samhälle där det inte finns någon risk. Mot bakgrund av detta, kan den nuvarande svenska utvecklingen förstås som en eskalering av straffpopulism.

Ett välbekant narrativ

Enligt justitieminister Strömmer innebär paradigmskiftet inom den nuvarande regeringens kriminalpolitik att fokus skiftas från ett gärningsmannaperspektiv till ett brottsofferperspektiv. Under en presskonferens exemplifierar ministern detta med presumtionen mot fängelse, som innebär att domarna ska, så långt det går, döma till ett mindre ingripande straff än fängelse. Detta, menar Strömmer, är ett gärningsmannaperspektiv, och således vill Tidöavtalet att domstolarna framöver ska döma till frihetsberövande i större utsträckning.

Inom straffpopulismen känns intresseavvägningen igen. Kriminologen John Pratt skriver i Penal Populism om hur straffpopulistiska åtgärder gärna talar till föreställningen om att brottslingar favoriseras på bekostnad av brottsutsatta och den laglydiga allmänheten. Sådana föreställningar stärks av narrativ och uttryck som centreras kring ilska och besvikelse kring det straffrättsliga systemet, och hur detta system hela tiden tycks misslyckas med dess uppgifter.

Brottsutsattas rättigheter är centrala och ska självklart tillvaratas i enlighet med de förpliktelser och människorättsnormer som Sverige har åtagit sig. Svårigheter uppstår dock snabbt när brottsoffer framställs som en homogen grupp som delar ett gemensamt intresse om höjda straff för brottsutövare, eftersom det inte är sant. För ett brottsoffer kan upprättelse uttrycka sig i många olika former, inte minst genom rätten till hjälp och stöd samt kompensation. Hårdare straff är inte nödvändigtvis en del av ekvationen, inte ens ur ett brottsofferperspektiv.

Forskning ignoreras

I Civil Rights Defenders granskning av Tidöavtalet är det tydligt att kriminalpolitiken inte bara saknar ett människorättsperspektiv, men att den många gånger även ignorerar etablerad forskning och erfarenhet som finns inom området. Inte minst är detta tydligt i två av Tidöavtalets centrala fokusgrupper: gängkriminella och ungdomsbrottslingar.

Förslagen som riktar sig mot gängkriminalitet och ungdomsbrottslighet är tydligt inspirerade av Danmark, där politikerna under flera års tid har introducerat ett antal åtgärder i syfte att stävja den grova brottsligheten i form av de så kallade ”gängpaketen”. Många av dessa har särskilt riktat in sig mot barn och unga, bland annat genom inrättande av ungdomsbrottsnämnden och ett försök att sänka straffmyndighetsåldern från 15 år till 14 år – förslag som återkommer i Tidöavtalet.

Läst i sin helhet innebär Tidöavtalets reformförslag kring ungdomsbrottslighet att barn och unga i allt större utsträckning ska behandlas som om de vore vuxna. Detta tar sig uttryck genom inrättandet av ungdomsfängelser, översyn av straffrabatt, övervägning av att sänka straffmyndighetsåldern, införande av en ny påföljd för unga (utvidgad ungdomsövervakning) och utökade möjligheter att använda hemliga tvångsmedel mot unga lagöverträdare.

Anledningen till att barn och unga särbehandlas inom bland annat straffrätten motiveras av etablerad forskning inom kriminologi och barnpsykologi, men även av barnrätt och andra människorättsnormer. Olika aspekter som tas hänsyn till är när hjärnan anses färdigutvecklad (runt 25 år), vilket i sin tur påverkar konsekvenstänk och ansvarskännande. De flesta barn och unga som beter sig ”icke-normativt” eller ”icke-önskvärt” gör så som ett led i sin mognadsprocess, och de allra flesta av dessa kommer enligt forskningen inte att fortsätta begå brott i vuxen ålder. Därutöver menar forskare att om samhället och omgivningen tidigt stämplar ett barn eller en ungdom som ”avvikande”, ”brottslig” eller ”potentiellt brottslig” så kan detta snarare bidra till utvecklingen av ett handlingsmönster som inte är accepterat av samhället – inklusive brottsliga handlingar. Att Tidöavtalets ”hårda tag” även omfattar barn och unga riskerar därmed att vara kontraproduktivt, genom att öka risken för att barn och unga hamnar längre bort från samhället.

En förenklad förklaringsmodell

Dessa perspektiv hörs sällan i debatten. Fokus ligger snarare på alla anledningar till att Sverige borde bli mer som Danmark. Trots allt verkar det som Danmark har lyckats. Antalet individer som dansk polis tror vara aktiva i kriminella gäng är lägre än i Sverige, samma sak vad gäller skottlossningar och gängrelaterade mord. Varför skulle vi inte göra samma sak i Sverige?

Problemet är att denna danska straffrättsliga systemförändring, rentav paradigmskifte, har ompaketerats till en förenklad förklaringsmodell av den svenska regeringen. Forskare påpekar gång på gång att det saknas gedigna utvärderingar av gängpaketen. Därutöver finns det i Danmark också ett enormt brottsförebyggande arbete som pågår parallellt med straffrättsliga åtgärder, men detta syns och hörs sällan i media när det hänvisas till varför Danmark går i rätt riktning. Den etablerade forskningen som finns menar snarare att skärpta straff inte nödvändigtvis avskräcker från kriminella handlingar, men att risken för återfall i brott ofta ökar ju längre tid i fängelse, och därmed isolering från sammanhang, relationer och framtidsmöjligheter, som ett straff innebär för individen. Danska forskare är också tydliga med att det inte finns något stöd för att det är just de straffrättsliga åtgärderna som har haft någon positiv effekt.

Tidöavtalets mål för kriminalpolitiken är ”att öka tryggheten, förebygga att fler unga dras in i kriminalitet, att fler brott utreds och leder till lagföring, att bekämpa den grova organiserade brottsligheten, att brottsoffren får ökad upprättelse samt att straffen blir rättvisa.” Samtliga är legitima mål, men samtidigt förekommer flera förslag i Tidöavtalet som riskerar att göra det motsatta. Det gäller inte bara straffskärpningarna, utan även andra åtgärder; tydligast är kanske förslaget om att införa visitationszoner, som nu har börjat realiseras genom en tillsattutredning. Visitationszoner innebär geografiskt avgränsande områden där polisen kan kroppsvisitera individen utan att det föreligger någon brottsmisstanke. Mot bakgrund av hur visitationszoner har debatterats samt implementerats på andra platser, är det sannolikt att sådana visitationszoner tar sikte på socio-ekonomiskt eftersatta områden, med en stor befolkning som rasifieras och som ofta redan hyser låg tilltro till myndigheterna på grund av tidigare negativa erfarenheter.

Genom visitationszoner riskerar diskriminering att formaliseras och individen kommer inte längre att vara skyddad från godtyckliga åtgärder från det allmännas sida. Därutöver riskerar ett sådant förslag att påverka förtroendet för polisen och minska chansen att boenden i dessa områden kommer att vilja medverka i brottsutredningar, vilket i sin tur innebär att brottsbekämpande myndigheter går miste om potentiella vittnen och källor, och därmed kommer varken uppklarningsprocenten eller lagföringsstatistiken att öka. Mindre brott utreds, men otryggheten ökar – i strid med Tidöavtalets uttalade ambitioner. Detta är något som också påpekats av polisen.

Rättsstaten undermineras

Således är det inte det påstådda skiftet från ett gärningsmannaperspektiv till ett brottsofferperspektiv som är Tidöavtalets verkliga paradigmskifte. Det utgörs i stället av undermineringen av en av rättsstatens fundamentala principer: likhet inför lagen. Genom förslag som dubbla straff, utvisning utan fällande dom, visitationszoner, omvänd bevisbörda vid förverkande med mera, riskerar Tidöavtalet att genomgripande ändra svensk kriminalpolitik – i strid med forskning, i strid med människorättsnormer, och potentiellt i strid med de uttalade målen om brottsbekämpning.

Vem kommer att betala för paradigmskiftet? Det är ännu för tidigt att säga, men det är viktigt att förstå att Tidöavtalet inte kommer att implementeras i ett vakuum. Diskriminering förekommer redan inom rättsväsendet, särskilt mot personer med migrantbakgrund. Väldigt få av de bosatta i ett område där dödliga skjutningar har förekommit upplever ett bra stöd från polis eller andra myndigheter i samband med detta. På Polismyndighetens egen förfrågan håller Brottsförebyggande rådet (Brå) nu på att genomföra en studie om förekomsten av s.k. rasprofilering inom polisens arbete, efter att detta sedan länge har påpekats av bland annat civilsamhället – inte minst av Civil Rights Defenders som i många år har bevakat frågan. Redan idag finns det alltså brister när det gäller tillämpningen av principen om likhet inför lagen. Men med Tidöavtalet riskerar glappet mellan denna grundläggande rättsstatliga princip och brister i dess faktiska tillämpning inte bara att formaliseras, utan rentav vara inbyggd i det straffrättsliga systemet.