I samband med borrningsarbete för bergvärme på en fastighet uppstod tryck i ett gammalt borrhål på grannfastigheten. Jord och lera sprutade upp och smutsade ned fasaden på en byggnad och förstörde dessutom en grill. Högsta domstolen, HD, har nu slagit fast att strikt skadeståndsansvar gäller i en sådan situation. (Dom 2022-04-26 i mål T 3193–21). Den miljörättslige experten Stefan Rubenson analyserar domen.
Sedan försäkringsbolaget ersatt skadan riktade man återkrav mot borrbolaget med stöd av bestämmelserna om miljöskada i 32 kap. 3 § punkt 8 miljöbalken (”annan liknande skada”), en bestämmelse som omfattar strikt skadestånd.
Mark- och miljödomstolen ansåg att det var fråga om en typisk störning som följd av den miljöfarliga verksamheten och menade att störningen föll väl inom ramen för de skador som paragrafen säger sig omfatta. Störningen får anses vara en typisk följd av den miljöfarliga verksamheten. Mark- och miljödomstolen bedömde därför att det var fråga om en annan liknande störning och att det därför förelåg ett strikt skadeståndsansvar för de skador som jord och lera (störningen) hade orsakat. I fråga om vad störningen bestod av säger domstolen att den störning som är aktuell i målet är inte borrningen i sig, utan det förhållandet att den har medfört ett tryck i ett gammalt borrhål med följd att lera och jord sprutat upp därifrån.
Mark- och miljööverdomstolen gjorde ingen annan bedömning, utan fastställde underinstansens dom.
HD: Strikt ansvar gäller
HD gav prövningstillstånd för prejudikatfrågan: Har ”skadorna uppkommit genom en störning som omfattas av 32 kap. 3 § första stycket 8 miljöbalken?” – Bestämmelsen avser ”annan liknande störning”, och avser en störning för vilket ansvaret är strikt.
HD fastställde underrätternas domslut och slår fast att tryckförändringarna påminner om de störningar som anges mer precist i de övriga sju ansvarspunkterna 32 kap. 3 §. Störningen är något som det finns anledning att räkna med i verksamheten säger HD, och tillägger att det inträffade får anses utgöra en sådan annan liknande störning som avses i 3 § första stycket. HD bedömde att förekomsten av ett äldre borrhål i grannskapet inte är en så säregen omständighet att skadorna inte kan anses ha varit en påräknelig följd av verksamheten och säger vidare att omständigheterna inte heller är sådana att störningen skäligen bör tålas. HD bekräftade därmed underinstansernas bedömning att strikt skadeståndsansvar enligt 32 kap. miljöbalken 3 § punkt 8 gäller för skadorna.
HD vill tydliggöra gränsdragningen
Många överraskades nog av att HD gav prövningstillstånd i målet, och det bara för att fastställa den utgång som de båda underinstanserna redan hade slagit fast. Ansvarsfrågan framstår, åtminstone med facit i handen, som tämligen okontroversiell. Att skadan uppstår genom ett orsakssamband som inte på något sätt ter sig egenartat, även om händelseförloppet knappast är en vardagshändelse, kan inte gärna ha förmått HD att ge prövningstillstånd. (Jmf Mark- och miljööverdomstolens dom i mål M 1331–13 där störningen ansågs vara att vattnet i samband med kraftig nederbörd tagit annan väg än normalt och förorsakat översvämningsskada på angränsande fastighet, och alltså inte höjningen av vägbanan i sig).
Snarare – kan man anta – är det frågan om var gränsen går för det strikta skadeståndet i miljöskadeståndsrätten som har lockat ledamöterna att bevilja dispens, särskilt som HD så sent som i juni 2021, NJA 2021 s. 473, gjorde en annan bedömning av det strikta ansvaret. I det avgörandet fann HD att ansvar för vattenskada på grannfastigheten, orsakat av en trasig dagvattenanordning, inte omfattades av strikt skadeståndsansvar. HD uttalade då som en generell slutsats om det strikta ansvaret enligt miljöbalken, att de rättsfall där övervägande skäl har ansetts tala för ett ansvar oberoende av vårdslöshet, kan sägas ha det gemensamt, att den skadeorsakande parten har drivit en verksamhet som inneburit risker för skador på närliggande fastigheter. Skadeorsakerna har också framstått som något som verksamhetsutövaren har haft anledning att räkna med, säger också HD i 2021 års avgörande.
Man kan således notera att de skäl som HD då använde för att dra en gräns mellan vållande och strikt ansvar nu går igen i HD:s domskäl i detta mål. Här är dock omständigheterna sådana att det inträffade visar sig vara av den arten som HD för ett knappt år sedan ansåg utgjorde typiska omständigheter för strikt ansvar.
”Utveckling i praxis som möjliggör strikt ansvar”
Utgången var alltså inte särskilt överraskande. Det bekräftar äldre rätt och klargjorde att bedömningen av det strikta ansvaret i NJA 2021 s. 473 inte ska ses som någon kursändring från HD:s sida. Det avgörandet kan möjligen sägas ha gått emot hur ansvaret utvecklats för vattenanläggningar sedan 1990-talet. Visserligen har praxis varit restriktiv med att ålägga ett strikt ansvar utan lagstöd. Det har dock funnits en viss utveckling i praxis som möjliggör strikt ansvar vid viss form av verksamhet även om denna inte utgör farlig verksamhet. Således har HD ålagt strikt ansvar för innehavare av fjärrvärmeanläggning och dricksvattenanläggning för skador till följd av brott på ledningar (se rättsfallen NJA 1991 s. 720 och NJA 1997 s. 468) och för samfällighetsförening som drev en vatten- och avloppsanläggning vars spillvattenledning varit blockerad av rottillväxt (se rättsfallet NJA 2001 s. 368). Med resonemang utifrån HD:s praxis har Svea hovrätt i dom den 23 september 2008 (se mål T 9012-07) ålagt en kommun strikt ansvar för skador till följd av en snökanonanläggning som exploderat. Nu vet vi dock att borrning efter bergvärme typiskt sett omfattas av strikt skadeståndsansvar.