Den 13 juni 2018 fattade Riksdagen beslut om att inkorporera konventionen om barnets rättigheter i svensk lag den 1 januari 2020.
Regeringen har utsett en person som ska ta fram vägledningen som ska hjälpa till med tolkning och tillämpning av konventionen. Regeringen har även tillsatt en utredning som ska kartlägga och belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen.
Den förväntade lagstiftningen kommer att kunna ha verklig betydelse för den svenska skolan. Särskilt betydelsefullt är att de yttranden som görs av FN:s barnrättskommitté – som är det organ som granskar barnkonventionens efterlevnad – då får en direkt inverkan på hur barnrättsperspektivet tolkas och tillämpas i Sverige. Barnrättskommitténs uttalanden blir en del av det svenska rättskällematerial som domstolarna använder i sina rättsliga resonemang. Här ska därför ett helikopter-perspektiv ges över vad lagstiftningsförslaget kan väntas innebära för skolorna.
Krav på kunskapslyft
Barnrättighetsutredningen föreslår ett strategiskt och uthålligt kunskapslyft som ska möta det väldiga kunskapsbehovet på barnrättsområdet.[1] Barnombudsmannen ska enligt förslaget få i uppdrag av regeringen att genomföra utbildningsinsatser för skolhuvudmän. De tolkningar som FN:s barnrättskommitté i sina allmänna råd gör av barnkonventionens olika artiklar kommer att bilda en naturlig utgångspunkt för sådana utbildningsinsatser.[2] Granskningsorgan som JO, Skolinspektionen och DO kommer också att i en nära framtid kräva av skolorna att deras personal har goda kunskaper om barnkonventionen och att dessa kunskaper genomsyrar arbetet.
Kunskapslyftet kommer att ta sikte på kärnrättigheterna i barnkonventionen vilka är:
- barns lika värde och rättigheter samt förbud mot diskriminering (artikel 2)
- barnets bästa ska styra alla beslut som rör det (artikel 3)
- barns rätt till liv och utveckling (artikel 6)
- barns rätt att göra sin röst hörd i alla frågor som rör det, i takt med barnets ålder och mognad (artikel 12).
Kärnrättigheternas innebörd
Diskrimineringsskyddet i artikel 2 innebär att konventionsstaterna har en skyldighet att genom konkreta handlingar säkerställa att diskriminering inte sker. Det är inte tillräckligt att staten ingriper om och när diskriminering sker, utan den har en skyldighet att i förväg vidta förebyggande och adekvata åtgärder mot diskriminering.[3] När barnkonventionen blir svensk lag kommer detta initiativtagande ansvar starkare än idag att ligga också på enskilda skolor. Värt att notera är att diskrimineringsskyddet i barnkonventionen är mer omfattande än diskrimineringslagens eftersom det också omfattar klassfaktorer som socialt ursprung och börd. Hur exempelvis antagning till en skola görs kommer att kunna bli föremål för granskning ur detta perspektiv.
Barnets bästa är enligt barnrättskommittén ett begrepp som har flera dimensioner.[4] Av störst praktisk betydelse för skolan är förmodligen att barnrättsperspektivet ska ses som ett tillvägagångssätt och en arbetsmetodik. Beslutsprocesser som berör barn ska innehålla en uttrycklig barnkonsekvensanalys av hur barnets bästa beaktats. Detta innebär även att barnrättsperspektivet på ett effektivt sätt måste inarbetas i skolhuvudmännens beslutskultur och organisation.[5] I beslut som rektorer och skolhuvudmän fattar och som berör barn ska det helt enkelt synas att ett seriöst barnrättsperspektiv har anlagts. Om ett sådant barnrättsperspektiv saknas - eller inte håller måttet - kan det vid ett överklagande leda till att beslutet ogiltigförklaras. I flagranta fall som avser myndighetsutövning skulle det rentav kunna vara ett tjänstefel att inte beakta barnkonventionen och dess krav.
Artikel 6 markerar barnets rätt till livsvillkor som ger trygghet, hälsa och goda möjligheter att bli en välfungerande vuxen individ. Det är lätt att här se kopplingen till skollagens och diskrimineringslagens krav att skolan ska motverka kränkningar och säkerställa en god arbetsmiljö. Konsekvenserna av brister i detta arbete kan nu komma att bli strängare och barnens skadeståndsrättsliga skydd kan bli starkare.[6]
Barnet ska enligt artikel 12 få ge sina synpunkter i beslut eller åtgärder som berör det och barnets åsikt ska - med beaktande av barnets mognad och ålder – tas på allvar av beslutsfattaren. När beslut fattas i strid med barnets vilja ska särskild omsorg läggas vid motiveringen av orsaken till detta.[7] Genom det nämnda kompetenslyftet ska barnets status som rättighetsbärare starkare betonas.[8]
Inte minst när det gäller små barn tenderar vuxenvärlden ibland att glömma eller inte fullt ut inse att barn har samma grundläggande rättigheter som vuxna. Denna utgångspunkt står inte i motsatsställning till skolans fostrande uppdrag. Det är hur denna fostran och vägledning sköts som barnrättighetsperspektivet belyser.
[1] SOU 2016:19 ”Barnkonventionen blir svensk lag”, avsnitt 6.3.
[2] För de senaste allmänna råden, se betänkandet bilaga 5a.
[3] Betänkandet s. 99.
[4] Betänkandet s. 101 med hänvisning i not 19.
[5] Barnets bästa kan även ses utifrån dimensionerna av att vara en rättighet i sak som väger tyngre än andra intressen, samt som en tolkningsprincip. Lämnar en rättsregel utrymme för flera tolkningar ska den tolkning väljas som bäst tillgodoser barnets intressen.
[6] Sveriges främste expert i skadeståndsrätt professorn emeritus och f.d. justitierådet Bertil Bengtsson anser en sådan utveckling vara möjlig, men att det är ännu är för tidigt att uttala sig om hur Högsta domstolen kommer att se på saken. Se närmare Bertil Bengtssons utlåtande i betänkandet, bilaga 6.
[7] Betänkandet s. 103 ff.
[8] Betänkandet s. 332.
Kurs om barnkonventionen som svensk lag med Maria Grahn-Farley
