Skolan är den viktigaste arenan för drogförebyggande arbete. Att skolan ska vara drogfri är en självklarhet, och där finns ett stort engagemang för eleverna. Men det räcker inte alltid med en bra idé, god vilja och ett stort engagemang. I boken Vägar till en narkotikafri skola ger Staffan Hübinette vägledning för framgång i det drogförebyggande arbetet, från teori till praktik.
En kurator skrev till mig i ett mejl: ”Hej Staffan! Vi är tacksamma för att du vill ifrågasätta och komma med tankar och förslag. Vi vill inte ha en fint formulerad policy utan en som fungerar i verkligheten för det är vi tyvärr i stort behov av.”
Det är om detta boken Vägar till en narkotikafri skola handlar - att få en policy som fungerar i verkligheten. Men vad krävs för att den ska fungera i verkligheten och varför gör den inte alltid det?
Det finns också en osäkerhet om vad skolan kan, får och bör göra som ger upphov till återkommande frågor. Det är frågor om förebyggande insatser, om regler för drogtestning och narkotikahundar, om ”glappet” mellan skolan och socialtjänsten, om avstängningar och om ”osäkra lägen”.
Med ett systematiskt policyarbete kan glappen tätas något och de osäkra lägena bli säkrare. Vad ska en policy innehålla? Hur ska skolan tänka kring förebyggande arbete? Hur ska en handlingsplan se ut som så långt möjligt tätar glappen? Hur gå från osäkert till säkert eller i alla fall säkrare läge? Hur gå från ett händelsestyrt till ett systematiskt arbete? Och hur får man en policy att fungera i praktiken, att bli ett verktyg som kan förbättra situationen på skolan? Om det handlar den här boken. Den tar sin utgångspunkt i alla de frågor skolan ställer och som jag får i form av mejl och under samtal, möten och samarbeten med kuratorer, skolsköterskor, rektorer, skolläkare och förvaltningschefer runt om i landet.
För att ge svar på alla frågor utgår jag från preventionsforskning, lagstiftning och rättsläge och inte minst erfarenheter av praktisk tillämpning från ett stort antal skolor som jag haft förmånen att samarbeta med och lära av under många år. Tillsammans blir detta en vägledning och praktisk manual i det systematiska policyarbetet. Utgångsläget är också positivt. elevers tobaksrökning och alkoholkonsumtion har stadigt minskat under 2000-talet. narkotikaanvändningen har varit relativt stabil på en, vid en internationell jämförelse, låg nivå. Dock finns en oro i skolan för den cannabistrend som nu är tydlig och vad den kan leda till. Det finns problem med narkotikaanvändning bland elever, men problemet är hanterbart och med hjälp av ett systematiskt policyarbete kan skolans insatser förbättras. Arbetet med skolans drogpolicy är en del av och bidrar till skolans kvalitetsarbete.
Jag hoppas att boken kan ge både kunskap, inspiration och praktiska verktyg till alla rektorer, kuratorer, skolsköterskor, socialpedagoger och lärare som varje dag sliter hårt för elevernas bästa och att göra en bra skola ännu bättre. Jag hoppas att Vägar till en narkotikafri skola kan vara av intresse även för socialtjänsten, fältarbetare och polisen och öka förståelsen för skolan samt bidra till en bättre samverkan. Jag är också övertygad om att den skola som gör ”läxan” och följer rekommendationerna i den här boken kommer att se positiva resultat i form av en tryggare skolmiljö, mindre droger och nöjdare elever, föräldrar och personal.
/Staffan Hübinette