Är vi vuxna i vår tids kriser?

Detta är ursprungligen en artikel ur tidskriften Ny Juridik som finns tillgänglig digitalt i den juridiska informationstjänsten JUNO.

Kriser och hot i den moderna tiden

Forskare och debattörer hörs ibland diskutera vilken kris som till slut kommer att försegla mänsklighetens öde: klimatkrisen, kärnvapenkrig, ett virus eller artificiell intelligens. I många länder anses tillsatta ledare ha misslyckats med att leda medborgare, myndigheter och organisationer i en samlad ansats för att begränsa coronapandemins verkningar på hälsa och ekonomi. I vissa fall har pandemin tagits som intäkt för att stärka sittande regeringars makt på bekostnad av den parlamentariska demokratin. Pandemin har fått länder att vända sig inåt, se till sina egna intressen på bekostnad av andra, snarare än samarbeta och samordna sina ansträngningar att minska spridningen av viruset. Inom länder har pandemin utlöst konflikter och polarisering. Synen på pandemin, och vilket förhållningssätt till densamma som är den rätta, har politiserats.

Demokratin pressas just nu tillbaka på många håll, både som ett resultat av att ledare svikit sina tidigare löften och utnyttjat sin makt för att tillskansa sig mer makt och av att väljare röstat fram ledare just för att de lovar inskränkningar av deras friheter. Avtal för att begränsa länders utveckling av kärnvapen rivs upp samtidigt som upprustningen av nya kärnvapen har tagit ny fart.

På många håll har emellertid ledare vidtagit både demokratiskt förankrade och framgångsrika åtgärder och pressat ned smittspridningen. Samma åtgärder har gett positiva effekter på miljön och klimatet. Före pandemin tycktes dessa åtgärder vara i det närmaste omöjliga. Vi verkar oförmögna att byta inriktning och plan om vi inte ställs inför omedelbara negativa konsekvenser.

Är vi vuxna nog att hantera hot av denna magnitud och komplexitet? Svaret på den frågan kan vara att mänskligheten jobbar på att producera tillräckligt många, tillräckligt vuxna människor för att vi som art ska lyckas. Mer om detta längre fram.

Vuxenutveckling enligt Robert Kegan

Utveckling av perspektiv

Inom psykologin finns teorier om livslång utveckling av identitet och former för meningsskapande. En framstående teoretiker inom området livslång utveckling är Robert Kegan, amerikansk utvecklingspsykolog, författare och organisationskonsult, tidigare professor i vuxnas lärande och professionella utveckling på Harvard Graduate School of Education där han undervisade i 40 år.

Robert Kegan har utvecklat en teori (the subject - object theory) om hur människor utvecklas genom livet. Vi kanske tror att utveckling bara handlar om att lära sig mer och mer saker i bemärkelsen stoppa in mer och mer kunskap i den behållare som tänkandet utgör. Kegan ser det på ett annat sätt, han menar i stället att utveckling är att stöpa om behållaren, alltså tankemodellerna som vi stoppar nya kunskaper i. Detta sker genom att vi objektifierar delar av våra tankemodeller. Ordet ”objektifiera”, som kommer från latinet, betyder ursprungligen ”göra till något utkastat”. Vi kastar i symbolisk bemärkelse ut delar av våra tankemodeller när vi går ifrån att omedvetet se tillvaron och oss själva igenom det filter som tankemodellerna utgör till att se tankemodellerna som objekt, utanför oss själva, som vi kan förhålla oss till. Vi gör dem till något vi har (objekt) i stället för något vi är (subjekt) och är därmed friare ifrån dem. Vi kan då också med tiden integrera dem i en mognare och mer komplex identitet och världsbild. Utveckling är enligt detta sätt att se ett resultat av individens allt komplexare erfarenheter och integreringen av dessa erfarenheter i en allt rikare förståelse av världen. Existerande uppfattningar sätts på prov i en komplex omvärld och visar sig inte hålla. Nya insikter uppstår och integreras med de gamla.

Kegan beskriver också hur detta sker i en förutsägbar ordning. Rörelsen går från att vara sina impulser, därefter sina behov, därefter sin grupptillhörighet och därefter sin ideologi till att ha dem och kunna ifrågasätta dem.

De utvecklingssteg som vi, enligt Kegan, kan genomgå i vuxen ålder är följande.

Det socialiserade självet/Traditionalism (från tonåren)

Mellan sexårsåldern och tonåren, det vill säga innan man uppnått det socialiserade självet, står de egna behoven i centrum. Man är egocentrisk. Kegan illustrerar i en föreläsning detta stadium med att säga att föräldrar vet att deras barn älskar dem, men de vet också att barnen i denna ålder skulle sälja sina föräldrar för en kall lemonad en het sommardag.

När man uppnått det socialiserade självet kan man ställa sig utanför och förhålla sig till sina behov, och låta dem underordnas något större som exempelvis relationen till föräldrarna. Man förstår att också andra har behov och man kan låta andras behov komma före ens egna. Man identifierar sig med sina relationer. Man ser sig själv och tillvaron ur den sociala omgivningens perspektiv. Vad man tänker, tycker och känner beror i hög utsträckning på hur man uppfattar att andra ser på en. Man ser sitt värde som avhängigt de relationer man har och de grupper man tillhör. Det blir viktigt att uppfylla andras förväntningar och man säger det man tror andra vill höra. Några egna tydliga övertygelser har man ännu inte format. Idealet är att hitta rollen som pålitlig medlem och medborgare och lära sig att följa, passa in och bli ledd. Man antar som sina egna de värderingar som gäller i det sociala sammanhang som man befinner sig i. I detta stadium kan människor vara mottagliga för påverkan från auktoritära och fundamentalistiska rörelser som lovar gemenskap, ideal och vägledning i utbyte mot den valuta som dessa unga människor har i överflöd - följsamhet. Kegan kallar även denna ordning Traditionalism.

Det autonoma självet/Modernism (från som tidigast ung vuxenhet)

I detta skede kan man ta ett steg tillbaka från det sociala sammanhanget och forma ett eget omdöme och en egen auktoritet som värderar och väljer. En egen uppsättning idéer och synsätt växer fram och formar ett förhållningssätt, en ideologi. Identiteten kommer inte längre ur ens grupptillhörighet utan skapas av individen själv, inifrån. Man litar på sitt eget tänkande, sina egna referensramar och egna lösningar på olika problem. Man har lärt sig att säga nej och att stå upp för sina värderingar även när de strider mot andras förväntningar. I denna ordning kan man agera i enlighet med överordnade principer. Stadiet präglas av målinriktning, fokus och uthållighet. Man kan lägga upp en plan och följa den och lära sig leda inte bara sig själv utan även andra.

Om man i det socialiserade stadiet hittat en roll som medlem och medborgare förstår man i det autonoma stadiet att roller växlar med olika sammanhang och att man går in i och ut ur olika roller hela tiden. Detta stadium kallar Kegan även för Modernism.

Det självtransformerande självet/Postmodernism (från 60-årsåldern)

De som har nått hit kan ta ett steg tillbaka från och reflektera över sina värderingar och sitt självständiga tänkande och inte minst deras begränsningar. De vet inte bara mer om sina egna tillkortakommanden, utan de accepterar dem också. Dessutom är de mer öppna för influenser från omgivningen och växlar mellan att påverka och låta sig påverkas. De principer de höll som viktiga i föregående stadium ses nu som tänkbara principer vid sidan av andra tänkbara principer. De prövas och utvärderas. Mål och planer ses som mer preliminära och beroende av vad som händer i omvärlden. I detta stadium kan man omfatta motstridiga ståndpunkter och stå ut med dissonans. Insikten om att man är del av en större helhet och ofullständig i sig själv infinner sig på detta stadium. Den helhet som man ser sig som en del av är hela mänskligheten. Man har här accepterat det ömsesidiga beroende som råder mellan människor. Det blir tydligt att de roller man har ingår i ett större system av sammankopplade roller och man förstår något av systemets funktion och dynamik. Om man på föregående stadium lärt sig leda, leder man här för att lära. Detta stadium kallar Kegan också för Postmodernism.

Mellan stadier

Vi befinner oss inte alltid på ett stadium utan i perioder är vi på väg mellan stadier. Övergångarna utmärks av att vi upplever att det som tidigare varit meningsfullt och viktigt för oss plötsligt inte längre är det. Vi får under en period söka efter ny mening. I övergångarna brottas vi med val. När vi går från det socialiserade och det autonoma självet gäller valet gemenskapen respektive ”det jag vet”. I ett visst läge visar det sig att det man har att välja på är att stödja sin grupps ståndpunkt och på så sätt säkra sin plats i gruppen, eller ge uttryck för det man håller för sant och riskera sin grupptillhörighet. Om och när man väljer det senare erövrar man sin autonomi och en tydligare identitet, men förlorar en värdegemenskap.

Senare i livet kommer en del människor fram till att inte heller självständigt tänkande är det slutgiltiga målet. Känslan av självtillräcklighet som tidigare gett energi och riktning gör det inte längre. Mål och planer som fyllt livet med både mening och kanske också stress känns plötsligt mindre angelägna. Lösningar som tett sig fullständigt självklara verkar enögda. Större frågor uppstår som får människor att känna sig små och otillräckliga. Så infinner sig insikten om att svaren finns i alla människors samlade vetande och man hittar en ny väg: tillräcklighet tillsammans med andra.

Större perspektiv, nya begränsningar

Varje erövrat stadium innebär tillgången till ett vidare och djupare perspektiv. Samtidigt innebär det nya begränsningar av perspektivet. Det socialiserade självet har erövrat insikten om andras behov men saknar inre referensramar. Det autonoma stadiets begränsningar utgörs av svårigheter att se bortom de inre referensramarna. Sammanför ett antal autonoma individer i ett diskussionsforum och risken är att så kallade åsiktskorridorer uppstår.

Individuella olikheter

Kegan och hans kolleger har skapat en metod för att forska om vuxnas utveckling. Den utgörs av ett intervjuformat (the subject - object interview) som har använts i tusentals intervjuer, av Kegan och andra forskare, över hela världen. Med hjälp av detta intervjuformat kan forskarna komma fram till vilket av fem stadier (två stadier i barndomen respektive tre stadier i vuxen ålder) intervjupersoner befinner sig på. Kegan sammanfattar forskning med detta och liknande instrument med att: på varje nytt utvecklingssteg finns färre personer än på det föregående; bara ca 35 procent har kommit till det autonoma stadiet; 6-7 procent har lämnat det och är på väg till det själv-transformerande stadiet; endast en procent har kommit fullt ut till det själv-transformerande stadiet; de människor som utgör denna enda procent befinner sig alla i den senare halvan av livet. De personer som intervjuats är i högre utsträckning än befolkningen i allmänhet högutbildade och yrkesverksamma. Andelen autonoma och självtransformerande i befolkningen i stort kan antas vara ännu mindre. Forskare har också jämfört bedömningar av utvecklingsstadium för en population av chefer med bedömningar av deras chefsprestation. Resultaten av dessa jämförelser visar att de chefer som nått högre utvecklingsstadier också lyckas bättre som chefer.

Betydelsen av mognad i dagens värld

Den moderna tidens krav

Kegan skriver i sin bok In over our heads, the mental demands in modern day life om den komplexitet som råder i dagens värld och de svårigheter som uppstår för människor som inte utvecklat motsvarande komplexitet i sitt tänkande. Vi lever i den moderna, eller t.o.m. postmoderna, eran, och, menar Kegan, en majoritet av världens vuxna befolkning har inte uppnått ett högre stadium än Traditionalism (det vill säga har utvecklat det socialiserade självet). Det är inte så länge sedan traditionalistens perspektiv på världen och tillvaron var fullt tillräckligt för ett gott liv och ett fullgott bidrag till samhället. Att respektera auktoriteter som kyrkan, skolan och brukspatron gav skydd, vägledning, försörjning och gemenskap i utbyte. Samarbete och lojalitet renderade aktning. Institutioner som livslånga äktenskap (mellan man och kvinna) och (kärn-)familj ifrågasattes inte utan sågs som självklara, av gud givna och påbjudna. Avvikelser från normerna medförde kritik, utfrysning eller värre, och undveks för det mesta.

Idag räcker det inte lika långt. Människor förväntas leda sig själva, göra medvetna val och ständigt utvecklas. Världen och de sammanhang vi rör oss emellan såsom arbete, utbildning, äktenskap och föräldraskap förändras och utvecklas fortare än människorna i dem. Det krävs en viss mognad för att sätta gränser för barn och ungdomar i ett samhälle med en mångfald av normer liksom att få ett äktenskap att överleva efter förälskelsefasen (när det inte måste det). Det behövs en viss grad av komplexitet för att kunna skifta mellan alla de olika roller vi har i det moderna livet.

Det krävande arbetslivet

Enligt Kegan förväntas av människor i dagens arbetsliv att de själva utformar och ”äger” sitt arbete, tar initiativ och själva utvärderar och anpassar sitt arbete, vägleds av sina egna visioner av sitt arbete, tar ansvar för hur arbetet påverkar dem, bemästrar sina roller, uppgifter och karriärer, ser och förstår hela organisationen och sin egen relation till denna. För inte alltför länge sedan tog arbetsgivaren ansvar för att förklara arbetsuppgifterna för de anställda, identifierade problem, föreslog förändringar och utvärderade, formulerade visionerna och strategierna och vägledde de anställda som förväntades förstå sin del av organisationen snarare än organisationen som helhet.

Det mesta av detta som organisationer enligt Kegan idag kräver av sina anställda går att känna igen från innehållet i många av de medarbetarutbildningar som är vanliga i Sverige idag. På dessa utbildningar predikas medarbetares eget ansvar, egna initiativ, egna visioner och förståelse för helheten. Världen är också begåvad med ett överflöd av självhjälpslitteratur. Något förenklat är målet för alla böcker och kurser i denna genre läsarens eller deltagarens utveckling av egen auktoritet, dvs. steget från det socialiserade självet till det autonoma självet. Allt detta drivet av att världen är så komplex och svårmanövrerad att de flesta av oss skulle behöva nå minst det autonoma stadiet för att kunna vara anställda. Fler av dem som leder oss skulle behöva nå det självtransformerande stadiet.

Traditioner mot modernitet

De som utvecklat egen auktoritet, de moderna, är mer bekväma i den moderna tiden, och driver på den ökande komplexiteten. Att Kegan också kallar dem som nått det socialiserade stadiet för traditionalister återspeglar att deras mentala komplexitet motsvarar den som karaktäriserade en mer eller mindre svunnen värld. För att koppla till en annan aktuell kategorisering påminner de autonoma eller moderna om ”varsomhelstare”, de som kan bo och finna sig tillrätta varsomhelst i världen. De som befinner sig på det socialiserade stadiet, traditionalisterna, är med denna kategorisering ”någonstansare”. Varsomhelstare/moderna utan pass i ett EU-land ser sin livsstil hotad av Brexit medan någonstansare/traditionalister ser Brexit som något som ska rädda och bevara deras traditioner.

De fundamentalistiska (religiösa, politiska och andra) övertygelsernas framväxt kan ses som en reaktion på de starka strömningar av personligt oberoende och frigörelse från tidigare auktoriteter som länge haft medvind. Traditionalisterna ser den världsordning som de socialiserats in i som hotad liksom därmed även deras identitet. Kegan ser här en stor risk för en backlash i form av auktoritärt ledarskap, okritiskt följarskap och intolerans mot avvikelser från normen. De flesta auktoritära regimer i historien har inte behövt tilltvinga sig makt utan har fått den av medborgarna. Ett aktuellt exempel är en del länders motvilja mot internationella överenskommelser om att motverka våld mot kvinnor med motiveringen att det kränker och hotar traditionella värderingar och stödjer liberala tankesätt. På båda ytterligheterna av det politiska spektrumet lyfts grupptillhörighet (det viktigaste i det socialiserade stadiet) baserad på etnicitet, kön, sexuell läggning, fram som viktigare än friheten att själv skapa sin identitet (det autonoma självet).

Kegans stora idé

Kegan har en tanke om individuell mognads betydelse för mänsklighetens överlevnad och välmåga. Han kallar den för sin ”stora idé” (”Bob’s big idea”). Han har noterat att människan lever allt längre liv och att perioden efter att vi slutat förvärvsarbeta på heltid därmed blir allt längre. Av alla människor som någonsin har eller kommer att ha uppnått 65 års ålder eller mer, lever två tredjedelar nu. Ingen annan art lever heller så länge efter fertil ålder som människan. Finns något skäl till detta? Kegan har också noterat att vår art är i fara (av alla de skäl som nämns i inledningen av denna artikel) och att vi vet om att vår art är i fara. Vi rör oss i hög fart mot såväl toppen som botten. Fler och fler människor på vår jord lyfter sig ur fattigdom och svält, vi lever inte bara längre utan är också friskare längre, vi hoppas inom en nära framtid besöka Mars och snart har vi kanske framställt ett vaccin på rekordtid. Samtidigt är vi den enda art som använder våra mest avancerade förmågor till att skapa omständigheter som kan leda till vår omedelbara eller mer långsamma utplåning såsom kärnvapenkrig respektive klimatförändring. Alla levande varelser har som första och mest grundläggande mål att överleva. Kan det vara så att människor lever allt längre så att allt fler ska nå en ålder vid vilken det är möjligt att utveckla ett självtransformerande perspektiv på sig själv, tillvaron och världen så att de kan lösa de problem som skapats av människor på tidigare stadier (grupptänkande respektive ideologisk övertygelse)? Problem som uppstått som en konsekvens av ett sätt att förstå världen kan inte lösas med hjälp av samma referensram. Vad vi behöver är den djupare förmåga att reflektera och den prestigelöshet som kommer med ålder, för att inte tala om den frigjorda tid som kommer med pensionen och som kan användas till välgörande insatser.

Vad främjar utveckling?

Arv och miljö

I denna komplexa värld, med alla kriser och problem vi har att lösa, vore det bra om vi kunde stödja och kanske t.o.m. skynda på personlig utveckling och mognad. Vad säger då forskningen om vad som kan tänkas gör det?

Det finns individuella, medfödda, skillnader i benägenhet att utvecklas. Människor som är nyfikna och öppna för nya erfarenheter och söker intellektuell och emotionell stimulans utvecklas lättare. Personliga egenskaper är emellertid otillräckliga. Människor som befinner sig i miljöer som ger dem utmanande och berikande erfarenheter utvecklas mer än människor som befinner sig i mindre stimulerande miljöer. Att befinna sig i främmande kulturer har visat sig vara utvecklande. Situationer som ställer krav på en som man tidigare inte ställts inför driver oss att anta nya perspektiv. Något ska kännas obekvämt, okänt, svårlöst för att vi ska lyfta oss och försöka matcha problemets komplexitet och krav på nytänkande med en mental komplexitet vi tidigare inte besuttit. Utöver utmaningar och nya intryck behöver vi stöd för att utvecklas. Vi behöver ställas inför nya utmaningar successivt och i lagom takt, mötas av tolerans för misstag och ha någon att reflektera över våra erfarenheter med för att kunna integrera dem i en allt komplexare världsbild. Konkret feedback av människor vars omdöme och välvilja vi litar på hjälper om den ger oss information om vad vi kan göra annorlunda för att lyckas med sådant som är viktigt för oss.

Kegan beskriver som nämns ovan hur dagens värld ställer krav på mental komplexitet som de flesta av oss inte motsvarar. Det kan ge en känsla av att vara ”in over ones head”, ungefär av att ”ha tagit sig vatten över huvudet”, om gapet är för stort. En sådan känsla främjar inte utveckling utan leder till vanmakt. Balansen mellan utmaning och stöd är avgörande och gränsen mellan utvecklande och förlamande utmaning kan vara hårfin.

Goda konflikter

Enligt Kegan kan goda konflikter vara utvecklande. Kegans utgångspunkt är att vi i den mån vi har konflikter med andra, också har det med oss själva. Konflikter är en möjlighet att upprätta kontakt med de sidor hos en själv som man ännu inte känner till. För att en konflikt ska vara utvecklande gäller det att önskan om att få rätt mot den andra inte blir det överordnade målet. Om man ska kunna tillägna sig nya insikter och göra sin bild av världen större behöver man i en konflikt vara intresserad av den andra partens ståndpunkt.

Kegan beskriver i en av sina böcker två äldre par som varit gifta i 25 år och ser tillbaka på sitt äktenskap och hur de hanterat sina konflikter. Det ena paret har lärt sig respektera varandras ställningstaganden och har slutat försöka göra om varandra. De strävar i konflikter efter att försöka se på frågan ur den andras synvinkel. De är fast övertygade om att den synvinkel som förs fram av den andra också är den andras synvinkel. De är identifierade med sina åsikter såsom man är i det autonoma stadiet men också stolta över den respekt de känner och visar för den andras åsikt.

Det andra paret har slutat tro att den andres ståndpunkt är bara den andres ståndpunkt, och har insett att de helt enkelt kommit att bära varsin av de två sidorna av en odelbar helhet. Den ståndpunkt som den ena kommit att inta är ofullständig utan den ståndpunkt som den andra kommit att inta. De är misstänksamma emot tanken att den andra åsikten är den andras. Ingen av dem vill längre ”bli ägd” av sin ståndpunkt. Ståndpunkter kan göras till objekt. Deras favoritkonflikter är de som de inte löser utan de som löser dem, det vill säga de konflikter som när de diskuterat och utforskat dem ger dem båda en mer fullständig bild av världen.

Att identifiera sina begränsningar

Samtidigt som varje erövrat stadium innebär en mer komplex bild av världen och tillvaron innebär den som sagts också nya begränsningar. De begränsningar som varje stadium innebär kan enligt Kegan utgöra hinder för oss när vi försöker genomföra viktiga förändringar i våra liv. Han beskriver det som en sorts immunitet mot förändring. Ibland sätter vi upp mål som verkligen är viktiga för oss och lovar oss själva att vi ska göra allt för att nå dem. Kegan tar ofta som exempel de människor han talat med som har svåra och kroniska sjukdomar men som inte tar sin medicin (ett förvånansvärt vanligt problem). De berättar själva att det medför livsfara att inte ta medicinen. Ändå gör de det inte. De tycks vara immuna mot förändring. Immuniteten beror enligt Kegan på att utöver våra förbättringsmål har vi andra, konkurrerande mål som strider emot våra uttalade mål. De är i sin tur kopplade till den världsbild som är förhärskande på det utvecklingsstadium på vilket man befinner sig. Tanken på att agera i strid med denna världsbild gör oss rädda och får oss att undvika att agera, även när det innebär att vi inte når uttalade mål.

En avdelningschef som nått det socialiserade självet och som har som mål att ägna mer tid åt att leda sina medarbetare finner att detta aldrig tycks bli möjligt. Att ägna mer tid åt medarbetarna skulle kräva att han klargjorde för sin chef att han inte längre kan delta i alla de möten som hon kräver att han ska delta i. Tanken på att säga nej till sin överordnade chef får avdelningschefen att rysa och svettas av oro. Han inser att han har ett konkurrerande mål som är att alltid vara sin överordnade chef till lags och att han bakom detta åtagande har en bild av världen som säger att han bara då kommer att bli sedd som en god medarbetare och att det är nödvändigt att vara en god medarbetare.

Om vi kan göra oss själva medvetna om våra djupt liggande, omedvetna grundantagande om oss själva och omvärlden och se dem utifrån (som objekt), kan vi på sikt göra oss friare från dem och se bredare och djupare. Det kanske inte nödvändigtvis är sant att en chef alltid måste vara sin chef till lags för att ses som en god medarbetare? Och kanske skulle den överordnade chefen se sin medarbetare som en bättre chef om han klargjorde hur han såg på sitt ledarskap? Ju fler omedvetna antaganden om världen vi kan medvetandegöra desto komplexare världsbild, desto mindre blind fläck.

Vägen framåt

Välj ledare med omsorg

Är de isolationistiska och antidemokratiska strömningar vi ser ett utslag av att traditionalisterna är på väg att vinna en rond? Ska vi i så fall hoppas på att de moderna vinner nästa rond? Kanske bör vi i stället släppa tanken om att det är en tävling. Vägen framåt är i stället det perspektiv som minskar polariseringen, eller tävlingen, mellan dessa båda perspektiv. Det mindre reaktiva, mer empatiska förhållningssättet hos en mogen person som sett och kan minnas såväl sin egen traditionalism som sin modernism med distans och medkänsla. Insikten om att de två perspektiven är delar av en odelbar helhet är vad som behövs i en värld där de allt djupare motsättningarna mellan perspektiv hindrar oss från att lösa våra största problem. Vi bör välja ledare som enar och helar, inte väljer sida i denna strid.

Fokusera på tankemodellerna i utvecklingssammanhang

Utvecklingsbranschen, chefer och ledare bör skifta fokus för medarbetar- och ledarutveckling från teoretisk kunskap och beteendeförändring till utveckling av tankemodeller. Utbildningssektorn skulle vinna på att hålla ett öga på komplexitetsnivån på elevers meningsskapande och anpassa kunskapsförmedlingen efter den. Kegan menar ju att utveckling inte är att mer och mer kunskap stoppas in i våra tankemodeller utan att tankemodellerna blir alltmer komplexa. Skapa arbetsmiljöer och utbildningar som utmanar och stödjer reflektion över perspektiv på världen. Hjälpa deltagare identifiera sina antaganden om tillvaron och sig själva och pröva sanningshalten i dem. Med större perspektiv följer andra sätt att förstå teoretisk kunskap och andra sätt att agera.

Reflektera, objektifiera och ha tillförsikt

Medan vi själva väntar på att vi ska bli äldre och mognare så vi kan rädda mänskligheten kan vi försöka sätta ord på våra antaganden om världen och på så sätt skapa något av ett mellanrum mellan oss och dessa antaganden. Att benämna och beskriva sin världsbild är att se den utifrån, som objekt. Vi kan också vara goda samtalspartners till andra som försöker utforska sina grundantaganden om världen. Vi kan försöka ha goda konflikter med våra närmaste och söka upp människor vi inte normalt träffar och föra resonerande samtal. Vi kan med andra ord formulera medvetna strategier för mognad. Slutligen kan vi se med större tillförsikt på framtiden när vi drabbas av episoder av tungsinne och tomhet. Kanske är vi i övergången mellan stadier i vuxenutveckling och det hela är helt normalt, till och med något att välkomna.

Källor

• Day, D.V., Harrison, M.M., & Halpin, S.M. (2009). An integrative approach to leader development: Connecting adult development, identity, and expertise. New York: Psychology Press.
• Kegan, R. (1994). In over our heads, the mental demands of modern life. Harvard University Press, Cambridge, MA.
• Kegan, R. & Lahey, L. (2010). Adult development and organizational leadership. I: N. Nohria, & R. Khurana (red.) Handbook of leadership theory and practice: A Harvard Business School centennial colloquium (kap. 26). Boston, MA.
• Kegan, R. & Lahey, L. (2009) Immunity to change, How to Overcome It and Unlock the Potential in Yourself and Your Organization. Harvard Business School Publishing. Boston, MA.
• Vuxenutveckling är att bli allt mer mentalt flexibel, intervju med Robert Kegan av Agneta Lagerkranz i Svenska Dagbladet 2019-07-27.
• https://www.youtube.com/watch?v=BoasM4cCHBc.