Klimatprocesser mot stater ökar runt om i världen. De initieras ofta av ungdomsledda rörelser som är frustrerade över att regeringar inte gör tillräckligt för att bromsa klimatförändringarna. I Sverige förbereder organisationen Aurora just nu en stämning för bristande miljö- och klimatarbete.
– Domstolsprocesser bidrar till att formulera en både etisk och juridisk idé om att vi inte bara kan glida undan ansvar, varken som stater eller individer, säger Jonas Ebbesson, professor i miljörätt vid Stockholms universitet.
Exemplen är många – och blir allt fler. I Colombia beordrade landets högsta domstol 2018 att staten skulle skärpa åtgärderna för att förhindra skogsavverkningen i Amazonas, efter en stämning från 25 barn och ungdomar. Fransk författningsdomstol slog nyligen fast att den franska staten gjort för lite för att klara miljömålen. Domstolen kräver att regeringen ska skärpa sina utsläppsminskningar, en process som fick stöd av 2,3 miljoner medborgare, den största namninsamlingen någonsin i landet. För en dryg månad sedan meddelade tysk författningsdomstol att regeringen måste sätta tydligare mål för hur utsläppen ska minskas efter 2030. Miljöprocesser mot stater, och även mot företag för den delen, har alltså blivit ett användbart juridiskt verktyg för att få till förändring.
Jonas Ebbesson är professor i miljörätt vid Stockholms universitet och ordförande i Århuskonventionens granskningskommitté – engagemanget för miljörättens internationella dimension löper som en röd tråd genom karriären. Han ser den pågående utvecklingen som en följd av en tilltagande krisinsikt över klimatförändringarna.
– Den globala klimatregleringen påbörjades för snart 30 år sedan med Riokonferensen, då världens länder enades om ett globalt regelverk. Ofta är det så det går till när man förhandlar internationellt; när risker uppmärksammas så skapas ett regelverk som inte är så tydligt i konturerna eftersom länderna ännu inte är beredda att göra åtaganden, oavsett om det handlar om luftföroreningar, ozonsiktförtunning eller klimatet.
– Det har även tidigare funnits en argumentation kring klimat och mänskliga rättigheter – men det har aldrig varit dominerande. Det har setts som abstrakta frågor som man inte har kopplat så tydligt till enskilda aktörer och staters ansvar.
Vissa geopolitiska förändringar: att kalla kriget tog slut och Berlinmurens fall, hade enligt Jonas Ebbesson en viss inverkan. Vissa frågor som tidigare hade setts som nationella fick nu en internationell karaktär. Det tog sig bland annat uttryck i Kyotoprotokollet från 1997, som formulerade en del miljömässiga förpliktelser för världens länder, ett ansvar som tydliggjordes och utökades i och med Parisavtalet 2015.
– Medvetenheten kring klimatförändringar är också större idag än för 25 år sedan. Innan pandemin pågick det tusentals klimatdemonstrationer runt om i världen. Och ser man att en miljöprocess är framgångsrik i ett land så kan det naturligtvis inspirera till liknande processer på andra håll, konstaterar han.
Jonas Ebbesson
Rörelsen Aurora – inspirerade av Urgendamålet
Urgendamålet från Nederländerna ses av många miljöorganisationer som just ett sådant inspirerande exempel. Upprinnelsen var att en stiftelse, Urgenda, ställde krav på att staten skulle minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent jämfört 1990-års utsläpp. Högsta domstolen slog 2019 fast att staten, genom att inte genomföra tillräckligt ambitiösa utsläppsminskningar, bröt mot Europakonventionen (artikel 2, rätten till liv och artikel 8, rätten till respekt för privat- och familjeliv). Domstolen beordrade att utsläppen skulle minska med 25 procent.
– Den nederländska domstolen kom till den välmotiverade slutsatsen, som jag också ställer mig bakom, att Europakonventionen är tillämplig på klimatförändringarna, säger Jonas Ebbesson.
– När man väl konstaterat att Europakonventionen ställer krav på staterna var den svåra frågan att bedöma vilken nivå av utsläppsminskningar som man ska kräva. Det går ju inte att logiskt härleda detta ur konventionen, utan den avvägningen skedde utifrån Nederländernas specifika förutsättningar.
Han menar att domstolen i Urgendafallet framförallt bekräftade två viktiga saker.
– Det ena är att domstolarna verkligen tar klimatförändringarna på allvar. Det andra är att man inte godkänner påståenden från en stat om att den står för en obetydlig del av de globala utsläppen. Varje stat måste göra sin del, det är en väldig viktig slutsats, betonar han.
Även i Sverige händer det saker. Aurora, som har fått stor uppmärksamhet, är en ungdomsledd rörelse som, tillsammans med erfarna jurister, förbereder en stämning mot den svenska staten för bristande miljö- och klimatarbete. Europakonventionen gäller förstås även i Sverige, även om tillämpningen av den skulle se annorlunda ut.
– Sverige har betydligt lägre utsläpp, Nederländerna är en av de sämre länderna i Västeuropa i det avseendet. En domstol skulle å andra sidan kanske bedöma att vi har bättre förutsättningar än Nederländerna, som tillgång till vattenkraft, säger Jonas Ebbesson.
Klimatlagen som rättslig grund?
I Frankrike pågår just nu två klimatmål som, i korthet, handlar om huruvida Frankrike lever upp till sin egen klimatlagstiftning. Sedan 2019 har även Sverige en klimatlag. Jonas Ebbesson framhåller att denna lag, vid sidan av Europakonventionen, skulle kunna vara en framkomlig väg.
– I lagen regleras statens övergripande ansvar för klimatåtgärder. Det står inget om vilken utfasningstakt som gäller men det är direkt kopplat till riksdagens klimatmål. Här kan jag se en potentiell grund för en stämning som på ett sätt är tydligare och enklare än Europakonventionen, säger Jonas Ebbesson.
Företrädare för Aurora säger också att man vill åberopa barnkonventionen i en eventuell klimatprocess. Jonas Ebbeson betonar att konventionen är tillämplig på klimatförändringar men att resultatet är osäkert.
– Konventionen är vag och det finns ingen praxis att bygga det på. Så det är ett mer osäkert kort om man på denna grund kan fastställa en tydlig skyldighet för staten.
Rättsprocesser mot staten med krav på skärpta klimatåtgärder rör också den principiella frågan om förhållandet mellan juridik och politik: ska en domstol verkligen få underkänna ett lands miljöpolitik? För Jonas Ebbesson råder det inga tvivel om den saken.
– Det måste en domstol rimligtvis kunna göra i en rättsstat – för även regeringar är underordnade regelverk och stater har förpliktelser som de måste efterleva. För att leva upp till klimatlagens krav så krävs ju exempelvis en rad politiska och rättsliga åtgärder, som att skärpa miljöbalken, informationskampanjer och ekonomiska incitament. Allt kan sammanfattas som politik – men det är ju ett sätt för staten att leva upp till kraven, säger han med eftertryck.
Portugisiska klimataktivister stämmer 33 länder – bland annat Sverige
Ett aktuellt fall handlar om att sex portugisiska klimataktivister vill ställa 33 länder inför Europadomstolen – inklusive Sverige – för att man inte har levt upp till sina miljöåtaganden. Man har här valt att frångå den grundläggande principen om att man först måste uttömma ett lands egna rättsmedel innan man vänder sig till Europadomstolen.
– De är uppbackade av miljöorganisationer och duktiga jurister. Det är en unik strategi att stämma så många stater samtidigt. Man gör så då man inte förväntas ha talerätt överallt, och det anses kanske inte heller rimligt att stämma alla länderna var för sig. Samtidigt belyser det miljöns gränsöverskridande karaktär: Portugal påverkas ju inte bara av sina egna utsläpp utan även av utsläppen från andra länder.
– Vi vet ännu inte om Europadomstolen kommer att pröva detta i sak eller inte. Jag tror att Europadomstolen gärna vill ha ett klimatmål för att inte riskera att nationella domstolar börjar tillämpa Europakonventionen på olika sätt.
Jonas Ebbesson betonar att miljöprocesser mot stater och företag formulerar ett ansvarstänkande.
– I resiliensforskningen på miljöområdet pratar man om ”tipping points”; även samhällsförändringar kan ske väldigt snabbt när man når upp till en viss nivå. Domstolsprocesser bidrar till att formulera en både etisk och juridisk idé om att vi inte bara kan glida undan ansvar, varken som stater eller individer.