Den snart 15-årige pojken har utvecklat ett dataspelsmissbruk och fått diagnosen ”internet gaming disorder”, som har lett till stora konsekvenser för honom och hans omgivning. Bland annat har han vid flera tillfällen har uppträtt mycket våldsamt, även i situationer utan direkt koppling till spelandet, vilket kammarrätten bedömer vara tillräckligt allvarligt för att kunna omfattas av 3 § LVU.

Även om pojkens föräldrar samtycker till den planerade vården och han själv inte invänder mot den, konstaterar kammarrätten att han fram till relativt nyligen haft avsevärda problem med dataspelsmissbruk och ett utåtagerande beteende, som har kunnat kontrolleras först efter placering på SiS-institution, alltså i en miljö med stark reglering och mycket struktur.

Han verkar enligt kammarrätten inte heller ha nått full insikt i sin situation och är benägen att lägga över ansvaret för sitt beteende på skolan och föräldrarna. Mot den bakgrunden anser kammarrätten att den fortsatta vården kan riskeras om den nu ska bedrivas på frivillig väg, och den därför fortsatt måste ges enligt LVU.

Kammarrätten i Göteborg 3318-22

Enligt Försäkringskassan fanns det skäl att ompröva klagandens rätt till assistansersättning eftersom det framkommit att assistans felaktigt och systematiskt redovisats under skoltid. Utförd assistans hade även redovisats för två assistenter som samtidigt haft annan sysselsättning.

Utredningen visar att utbetald assistansersättning i betydande omfattning inte har gått till utförd assistans. Den assistansberättigade bedöms i vart fall av grov vårdslöshet ha lämnat oriktiga och vilseledande uppgifter avseende den utförda assistansen. Sammantaget finner kammarrätten att de oriktiga uppgifterna och omfattningen av den tid som redovisats felaktigt har haft betydelse för bedömningen av klagandens rätt till assistansersättning.

Till skillnad från underinstansen bedömer kammarrätten att Försäkringskassan har haft skäl att dra in assistansersättningen. Kammarrätten fastställer Försäkringskassans beslut.

Kammarrätten i Stockholm 5880-21

Socialnämnden beslutade att avslå kvinnans ansökan om färdtjänst då hon inte bedömdes ha väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller med allmänna kommunikationsmedel.

Enligt kvinnan innebar hennes sjukdomsbild att hon riskerade skador om hon skulle färdas kommunalt eftersom även mindre slag kunde ge henne frakturer. Förvaltningsrätten ändrade nämndens beslut och ansåg att kvinnan hade rätt till färdtjänst.

Socialnämnden överklagade och åberopade flera bilder från Instagram som visade hur kvinnan lyfter och leker med sitt barn både i slalombacke och på äventyrsbad.

Kammarrätten konstaterar att bilderna visar att kvinnans fysiska förmåga skiljer sig avsevärt från vad som framgår av läkarintygen. Sammantaget finner kammarrätten att kvinnan inte har visat att hon har väsentliga svårigheter som motiverar en rätt till färdtjänst. Med bifall till överklagandet fastställer kammarrätten socialnämndens beslut om avslag.

Kammarrätten i Sundsvall 655-22

Tingsrätten beslutade att parterna skulle ha gemensam vårdnad om sonen och att han skulle bo växelvist hos parterna.

Pappan yrkade att sonen skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom och hänvisade till att mamman kort tid efter tingsrättens dom fått akut tvångsvård inom psykiatrin. Sonen bodde då hos sin mormor de veckor som han skulle bo hos mamman.

Av behandlande psykoterapeuts uppgifter framgår dock att mamman mår mycket bättre och att mamman får adekvat behandling för sitt sjukdomstillstånd. Sonen, 12 år, anförde att han ville bo lika mycket hos sina föräldrar.

Sammantaget finner hovrätten att det är sonens bästa att sonen även fortsättningsvis ska bo växelvist hos parterna, vilket också är förenligt med kontinuitetsprincipen.

Svea hovrätt T 6199-21

Den 6-åriga flicka har berättat att hennes pappa har utövat våld och begått övergrepp mot henne. Pappan menar att det rör sig om uppdiktade historier som är en följd av att flickans mamma påverkat barnet i syfte att få ensam vårdnad – föräldrarna har legat i en konfliktfylld skilsmässa sedan 2018. Frågan är om flickans uppgifter gör att det finns grund för att bereda flickan vård med stöd av LVU.

Förvaltningsrätten konstaterade att tingsrätten i ett mål om vårdnad, boende och umgänge bedömt att uppgifterna om övergrepp saknar stöd. Av en dom från tingsrätten i februari 2021 framgår bl.a. att utredare vid familjerätten gjort bedömningen att det inte finns någon beaktansvärd risk för att flickan skulle komma till skada hos sin pappa. Förvaltningsrätten bedömde att det saknades stöd för att bereda flickan vård med stöd av LVU. Nämnden överklagade beslutet.

Kammarrätten gör en annan bedömning och beaktar särskilt att ingen av de professionella aktörer som barnet har berättat om övergreppen för har ifrågasatt hennes uppgifter. Kammarrätten anser därför, till skillnad från förvaltningsrätten, att det finns ett vårdbehov enligt 1 och 2 § LVU till följd av otillbörligt utnyttjande. Kammarrätten framhåller särskilt att den omständigheten att en allmän domstol gjort andra ställningstaganden gällande barnets uppgifter inte ändrar bedömningen. Nämndens överklagande bifalls. Med hänsyn till flickans vårdbehov ska beslutet om vård gälla omedelbart. Två av rättens ledamöter, där bland ordföranden, är skiljaktiga.

Kammarrätten i Stockholm 2466-22

Den tilltalade kvinnan har vidgått att hon under aktuell period har mottagit barnbidrag, flerbarnstillägg och underhållsstöd. Hon har vidare medgett att hon var medveten om skyldigheten att anmäla ändrade förhållanden till Försäkringskassan men har förnekat brott då hon saknat uppsåt. Hon har framfört att hon trodde att hon endast skulle åka på en semesterresa men att hon istället blev lurad till Syrien av sina barns far som anslöt sig till IS. Väl i Syrien har hon inte haft möjlighet att kommunicera med svenska myndigheter och har enligt sina uppgifter saknat rådighet över sitt bankkonto.

Till skillnad från tingsrätten anser inte hovrätten att den omständigheten, att den tilltalade en viss tid efter det att hon släpptes från IS-lägret befann sig i ett flyktingläger och då haft kontakt med sina släktingar, leder till slutsatsen att hon varit likgiltig inför att bidrag felaktigt betalts ut till henne. Istället anser hovrätten att den förklaring hon lämnat; om att hon då inte insåg att det fanns en sådan risk, framstår som rimlig utifrån den situation hon befann sig i.

Sammantaget finner hovrätten att den tilltalade ska frias från bidragsbrott. Tingsrätten dömde tidigare till ansvar för bidragsbrott vid 57 tillfällen, med villkorlig dom och dagsböter som påföljd.

Göta hovrätt B 1026-22

Försäkringskassan har bedömt att bolaget har inkommit med felaktiga uppgifter om utförd assistans och därmed orsakat att assistansersättning betalats ut felaktigt.

Domstolarna hade att pröva om Försäkringskassan har haft fog för sitt beslut att ett bolag i egenskap av anordnare av assistans till en brukare ska betala tillbaka ca 9,5 mkr som avser assistansersättning för en period mellan juli 2016 och november 2019.

Förvaltningsrätten bedömde att Försäkringskassan har påvisat att assistenterna inte redovisat, eller ens själva känner till, i vilken omfattning och vid vilken tidpunkt utförande av assistans ska ha ägt rum. Sammantaget var det visat att felaktiga utbetalningar hade skett i den mån att Försäkringskassans beslut om återkrav har varit motiverat.

Kammarrätten gör nu samma bedömning som förvaltningsrätten och avslår överklagandet i målet.

Kammarrätten i Göteborg 400-22

Efter att den idag 63-årige mannen 2006 vid en arbetsplatsolycka ådrog sig 70-procentiga brännskador erhöll han hel sjukersättning, livränta och personlig assistans. Från januari 2016 erhöll han även handikappersättning med 36 procent av prisbasbeloppet för perioden januari 2016 – december 2018. Men när han ansökte om fortsatt ersättning på samma nivå för merkostnader från januari 2019 blev det avslag.

Enligt Försäkringskassan nådde hans merkostnader inte upp till kvalifikationsgränsen på minst 28,5 procent av prisbasbeloppet eftersom han bland annat inte fick räkna med kostnaderna medicinsk fotvård. Enligt kammarrätten har det inte framkommit att besvären i sig har en sådan koppling till funktionsnedsättningen att de är en direkt följd av den. Domstolen menar att en person utan funktionsnedsättning skulle kunna ha motsvarande besvär och kostnader.

Kommunen beslutade efter 23 års ledsagarservice, där den 74-åriga kvinnan bedömts ingå i personkretsen, att avslå hennes begäran om fortsatt insats med hänvisning till att hon inte tillhörde personkretsen. Detta med hänvisning till att en aktuell utredning visade att hon klarade en övervägande del av vardagliga göromål självständigt, skötte toalettbestyr, hygien, påklädning, matlagning samt hushållssysslor, förflyttade sig självständigt inomhus och inte hade några svårigheter att förmedla eller ta emot information.

Förvaltningsrätten biföll kvinnans överklagande men kammarrätten fastställer nu kommunens beslut.

Kammarrätten konstaterar att kvinnan behöver viss hjälp, främst med förflyttningar och aktiviteter utanför hemmet i främmande miljöer samt med att läsa skriftlig information. Däremot visar den aktuella utredningen även att hon klarar mycket av den dagliga livsföringen själv. Vidare har kvinnan inte presenterat någon utredning som gör det sannolikt att hennes funktionshinder orsakar sådana betydande svårigheter i hennes dagliga livsföring och därmed ett så omfattande behov av stöd och service som krävs för att hon ska tillhöra personkretsen.

Även kammarrättens slutsats blir därmed att hon inte rätt till insatser med stöd av LSS.

Kammarrätten i Jönköping 1332-21

Region Örebro beslutade att införa abonnemangsavgifter för personliga hjälpmedel som bl.a. andningshjälpmedel och hjälpmedel vid synnedsättning/blindhet.

Några personer som fått hjälpmedel förskrivna innan abonnemanget började gälla och yrkade, när betalningskraven började komma, att det skulle fastställas att de inte var betalningsskyldiga för abonnemangsavgifterna så länge de inte lånade nya hjälpmedel.

Tingsrätten konstaterade att fristen för att överklaga beslutet till förvaltningsrätten löpt ut men att det inte innebar att tingsrätten är behörig att göra en laglighetsprövning. Tingsrätten förklarade även att beslutet om abonnemangsavgifter inte hade retroaktiv verkan oavsett att hjälpmedlen förskrivits innan avgifterna började tas ut. Talan lämnades utan bifall.

Hovrätten finner att klagandena inte visat att regionen skulle ha lämnat en utfästelse om avgiftsfrihet för all framtid när hjälpmedlen lånades ut. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Göta hovrätt  T 2962-21