Oligarken Oleg Deripaska begärde sex miljarder kronor från staten Montenegro efter att Montenegro vidtagit åtgärder som fråntagit honom värdet av hans investering i två bolag med tillhörande infrastruktur. Enligt oligarken hade Montenegro skapat ogynnsamma förutsättningar för hans aluminiumsmältverk och bauxitgruva efter privatiseringen av verksamheterna.
Skiljenämnden avvisade oligarkens talan med hänvisning till bristande behörighet. Det åberopade bilaterala avtalet mellan Ryssland och dåvarande Jugoslavien bedömdes inte vara bindande mellan Montenegro och Ryssland. Skiljenämnden saknade därmed jurisdiktion över oligarkens talan. Montenegro tilldömdes ersättning för rättegångskostnader i skiljeförfarandet samt avvisade vissa andra krav från Oleg Deripaska.
Oligarken yrkade att hovrätten skulle upphäva skiljedomen. Hovrätten ogillar käromålet och förpliktar oligarken att betala Montenegros rättegångskostnader på motsvarande över sex miljoner kronor.
Svea hovrätt T 731-20
Högsta domstolen har undanröjt en tredskodom eftersom tingsrätten felaktigt använd e-post för att delge svaranden ett föreläggande att inkomma med svaromål. Målet började med att en ridklubb ansökte om betalningsföreläggande mot ett bolaget och yrkade att det skulle betala 100 000 kr för ett hästköp. Då delgavs bolaget med särskild delgivning men informerades om att förenklad delgivning kunde användas framöver. Men det fanns ingen information om att delgivning skulle kunna ske genom epost. Föreläggandet bestreds inte och Kronofogdemyndigheten meddelade utslag.
Bolaget ansökte om återvinning och tingsrätten förelade via epost bolaget att inkomma med svaromål vid äventyr av tredskodom. När inget svaromål inkom meddelades dom.
Bolaget anförde att det inte fått del av föreläggandena. Högsta domstolen förklarar att det hade krävts att bolaget på ett tydligt sätt uttryckt att det önskade kommunikation via epost för att förenklad delgivning hade kunnat ske elektroniskt. Att en företrädare för bolaget ställt en fråga till tingsrätten via e-post är inte tillräckligt. Det har inte funnits förutsättningar att använda e-post för att delge föreläggandet och tredskodom skulle inte ha meddelats.
Högsta domstolen undanröjer tredskodomen och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Högsta domstolen Ö 8001-21
En advokat i Växjö har vunnit en tvist med en klient som inte ville betala för utfört arbete. Advokatbyrån begärde 83 600 kr plus ränta avseende ombudsarvode i en tvist om bättre rätt till en fastighet men klienten bestred yrkandet och gjorde gällande två motfordringar på advokatbyrån.
Enligt klienten hade advokaten utfört hans talan på ett försumligt sätt vilket resulterat i att han förlorat en fastighet och advokatbyrån hade överdebiterat.
Tingsrätten fann att en av motfordringarna var visad (överdebitering). Den översteg advokatbyråns fordran varför byråns käromål ogillades.
Advokatbyrån överklagade. Till skillnad från tingsrätten finner hovrätten att det inte är visat att advokatbyrån överdebiterat för sitt arbete. Utredningen visar att advokaten debiterat för mycket mer arbete än motpartsombudet i samma fastighetsmål, men det saknas utredning kring hur de respektive ombudsuppdragen sett ut och kring hur stor arbetsinsats som krävts av de respektive ombuden. Det går inte att dra några slutsatser kring om advokaten eventuellt för egen vinning utvidgat saken.
Hovrätten förpliktar mannen att betala det av advokatbyrån yrkade beloppet.
Göta hovrätt T 4180-21
Hovrätten borde ha gett ett ombud möjlighet att komma in med en kostnadsräkning innan det fattade beslut om att neka prövningstillstånd. Högsta domstolen visar nu målet åter till hovrätten i den delen.
Ombudet hade överklagat tingsrättens dom men hovrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Dagen därpå antecknade hovrätten att ombudet förbehållit sig rätten att komma in med kostnadsräkning innan målet avgjordes, men att det av förbiseende inte tillförts akten eller bilagerats.
Ombudet yrkade att han skulle tillerkännas ersättning för det arbete han utfört. Högsta domstolen konstaterar att ombudet förbehållit sig rätten att komma in med kostnadsräkning innan målet avgjordes och hovrätten borde ha gett honom den möjligheten. Högsta domstolen återförvisar målet till hovrätten i den delen.
Högsta domstolen Ö 2251-22
Mannen delgavs stämning den 4 augusti 2020 och fälldes i tingsrätten för grov näringspenningtvätt under perioden mellan den 15 juni 2018 och den 2 juli 2018. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att han istället dömdes till ett lindrigare straff för fem fall av ringa näringspenningtvätt under samma period.
Riksåklagaren vände sig till Högsta domstolen med ett yrkande om resning, varefter HD tog upp målet till omedelbart avgörande och nu ogillar åtalet. HD konstaterar att den rättstillämpning som har legat till grund för hovrättens dom uppenbart strider mot lag eftersom de aktuella gärningarna, som på grund av hovrättens bedömning av dem som ringa, hade hunnit preskriberas när mannen fick del av åtalet den 4 augusti 2020, och att hovrätten därmed har dömt till påföljd för brott för vilka preskription inträtt.
Högsta domstolen Ö 7589-21
Rysslands åklagarmyndighet har begärt att en rysk medborgare ska utlämnas dit för lagföring. Enligt dokument är mannen häktad i sin frånvaro på grund av misstanke om olovlig utförsel av valuta. Gärningen har rubricerats som ett grovt brott, som kan föranleda frihetsberövande i över tre år.
Riksåklagaren har framfört att det i Sverige inte är kriminaliserat att föra ut valuta ur landet. Det som lägger mannen till last kan dock enligt Riksåklagaren anses ha innefattat ett sådant klandervärt beteende som istället är straffbelagt som näringspenningtvätt enligt svensk rätt.
HD finner sammantaget att skillnaderna mellan de straffrättsliga regleringarna är så betydande att det brott som mannen begärs utlämnad för inte kan anses vara samma gärningstyp som näringspenningtvätt. Då kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt föreligger hinder enligt utlänningslagen att lämna ut mannen.
Högsta domstolen Ö 1498-21
Vid kontroll av en bil i en miljö där det rörde sig personer i ett kriminellt nätverk som bedömdes ha en pågående väpnad konflikt, påträffades en skottsäker skyddsväst, ett par handskar och en balaklava. På fråga till de två männen i bilen svarade den ene, som var känd för att röra sig i grovt kriminella kretsar, att de fanns en hotbild mot den andre och att han ville ha sakerna tillhands för att vara på den säkra sidan. Mot bakgrund av att skyddsvästen kunde befaras komma till brottslig användning beslagtogs den och förklarades senare förverkad av tingsrätten.
Domen överklagades och hovrätten ogillar nu åklagarens begäran om förverkande varför beslaget hävs. Hovrätten konstaterar att skyddsvästen inte har tagits i beslag i samband med något brott. Och även om det också funnits ett par handskar och en balaklava i bilen är situationen inte heller sådan att västen kan anses ha ingått i en sådan samling av föremål som tillsammans skulle vara av sådan särskild beskaffenhet som krävs. Inte heller vad som framkommit om männens påstådda brottslighet, eller om de konflikter som de eventuellt är inblandade i, medför enligt hovrätten att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda.
Hovrätten för Västra Sverige B 1633-22
En tid innan bolaget försattes i konkurs hade pengar betalats ut till styrelseledamoten. Konkursboet yrkade att styrelseledamoten skulle återbetala pengarna. Kort efter att styrelseledamoten motsatt sig talan avled han och tingsrätten frågade dödsboet om det ville träda in i rättegången, men dödsboet avstod. Konkursboet yrkade att dödsboet skulle förpliktas att träda in i rättegången. Tingsrätten avslog konkursboets begäran och skrev av målet.
Hovrätten fann däremot att dödsboet hade en skyldighet att träda in i rättegången och återförvisade målet.
Högsta domstolen konstaterar att det inte finns någon bestämmelse i lag som reglerar situationen. I rättegångsbalken finns bestämmelser om partssuccession, byte av part, enligt vilka den som tagit över det som tvistas om är skyldig att träda in som part i rättegången. Även om reglerna om partsuccession inte är direkt tillämpliga finner Högsta domstolen att de kan tillämpas när ena parten avlider och tvisteföremålet övergår till den avlidnes dödsbo. Överklagandet avslås.
Högsta domstolen Ö 3927-21
En hund kom att omhändertas när hans husse var frihetsberövad på grund av brottsmisstanke och inte själv kunde ta hand om den. Enligt kammarrätten finns det särskilda skäl att befria honom från ansvar för kostnaderna - nästan 14 000 kr - för omhändertagandet av hunden. Rätten framhåller att befrielse från betalningsskyldighet i praxis har ansetts kunna komma i fråga när en djurhållare på grund av sjukdom kan sägas oförskyllt ha hamnat i en situation som har gjort omhändertagandet nödvändigt.
Mannen friades från brottsmisstanke och han har inte orsakat det allmänna kostnader på grund av bristande djurhållning utan som en följd av frihetsberövandet. Vidare har det i kammarrätten framgått att han under häktningen lämnat uppgifter till länsstyrelsen om flera personer som eventuellt skulle kunnat ta hand om hunden, men att det visat sig att ingen kunde det.
Enligt kammarrätten får sådana omständigheter som nu är aktuella anses utgöra särskilda skäl för att befria från betalningsansvar för kostnader i samband med omhändertagandet av hunden. Överklagandet bifalls.
Kammarrätten i Sundsvall 1586-21
Tingsrätten förpliktade Thai Airlines att betala 600 euro till en passagerare som kompensation för att en flygning blev mer än tre timmar försenad. Bolaget överklagade och begärde att passagerarens talan skulle ogillas, med hänvisning till att passageraren reklamerat för sent.
Enligt passageraren hade han skickat reklamation till bolaget via e-post den 13 augusti men bolaget anförde att den adress som meddelandet skickats till inte används av bolaget.
Hovrätten finner det rimligt att bolaget får bära meddelanderisken eftersom passageraren är en konsument. Den e-postadress som meddelandet har skickats till används inte av bolaget och hovrätten konstaterar att passageraren inte förklarat varför han sänt meddelandet till den aktuella adressen. Den har inte anvisats av bolaget.
Hovrätten finner att reklamationen till bolaget gjordes först den 11 februari året efter, ungefär sju månader efter att resan avslutades. Den 20 februari meddelade bolaget att reklamation gjorts för sent.
Sammantaget finner hovrätten att passagerarens krav är preskriberat och tingsrättens dom ändras. Passagerarens talan ogillas.
Svea hovrätt FT 8563-21
