Föräldrarna till en son med en allvarlig sjukdom måste betala tillbaka knappt sex miljoner kr i felaktigt utbetald assistansersättning, enligt en dom i kammarrätten. Återkravet motsvarar assistansersättning under en femårsperiod. Försäkringskassan började utreda sonens hjälpbehov efter det att anonyma tips inkommit om att ingen assistans utfördes. Stora delar av assistansen var det pappan som avlönades för att sköta.
Efter att Försäkringskassan (FK) utrett att pojken inte haft rätt till assistans riktades återkrav mot hans vårdnadshavare som lämnat uppgifter om hjälpbehovet. Enligt FK avsåg det felaktiga betalningar 2015 - 2019.
Det fanns läkarintyg både från 2016 och 2020 som tydligt beskrev sonens sjukdom och det behov av stöd han hade. Samtidigt har skolpersonal uppgett att pojken klarar det mesta på egen hand, både i samband med toalettbesök och måltider. Kammarrätten noterar att det av intygen som stöder ett hjälpbehov inte framgår om de bygger på enga observationer.
Sammantaget finner kammarrätten att pojken inte har haft ett sådant hjälpbehov som medfört rätt till assistansersättning under den aktuella perioden.
Det är föräldrarna som har lämnat de oriktiga uppgifterna och det finns ett orsaksamband till att ersättning felaktigt betalats ut. Vårdnardshavarna har i egenskap av förmyndare haft möjlighet att bestämma hur assistansen skulle vara utformad och har därigenom kunnat disponera över ersättningen, som de sedan fått i för assistansarbete.
Kammarrätten i Göteborg 3111-22
En 13-årig flicka i Sandviken får ett tillfälligt utreseförbud enlig lagen om vård av unga (LVU) då det bland annat finns en risk för att hon förs ut ur landet för giftermål, enligt en dom i kammarrätten.
Det var individ- och familjeomsorgsnämnden som beslutade om utreseförbudet sedan flickan omhändertagits enligt LVU på grund av att det fanns uppgifter om att hon inte vill vara hos sina föräldrar då de har hotat henne och hon inte vill prata med socialtjänsten på grund av hoten. Flickan har också framfört att hennes moster kan komma att hålla henne gömd.
Förvaltningsrätten fann att utredningen visar att det finns en påtaglig risk för att flickan förs ut ur landet i syfte att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse på så vis att det tillfälliga reseförbudet behöver bestå. Kammarrätten finner ingen anledning att göra någon annan bedömning och avslår föräldrarnas överklagandet av beslutet.
Kammarrätten i Sundsvall 2678-22
Två barn - sju och nio år gamla - ska vara fortsatt omhändertagna eftersom deras föräldrar utsatt dem för våld i hemmet. Barnen hade berättad om våld i form av bland annat slag på lår och daskningar på rumpan av sina föräldrar. Efter ett halvår av barnsamtal, utredningssamtal med föräldrarna samt polisanmälan av dem beslutade socialnämnden i Kalmar om ett omhändertagande enligt LVU. Föräldrarna hade gått på regelbundna samtal men behandlaren ansåg att de hade mycket låg förändringspotential, och de tillstod inget annat våld än lätta daskningar.
När omhändertagandet prövades i kammarrätten fortsätte föräldrarna att neka till den grad av våld som barnen vittnat om och förklade sig agerande med att gjort vad som varit normalt när de själva växte upp. Även om föräldrarna saknar sina barn och nu visar en vilja till förändring fortsätter de att förneka barnens uppgifter. När det dessutom förekommit påverkan mot barnen och samarbetsproblem med kommunen är förhållandena sådana att vården fortsatt måste beredas utanför hemmet, enligt kammarrätten.
Kammarrätten i Jönköping 2351-22
Två bröder - sju och nio - år omhändertas enligt LVU sedan de hållits borta från skolan av föräldrarna och fått lära sig att vara emot det svenska samhället. Föräldrarna till de två bröderna, som var hemmahörande i Åkersberga nordöst om Stockholm, hade under lång tid även varit tydliga med att de inte tänkte låta barnen gå i svensk skola och hävdade redan 2019 att de skulle flytta till något annat land, vilket dock inte hade skett. Kommunen hade även uppfattat det som att familjen tillfälligt åkt utomlands för att försöka undgå omhändertagande.
Kammarrätten konstaterar att familjen alltid bott i Sverige och att de har sin släkt och sociala sammanhang här. Vidare att barnen avregistrerades från folkbokföringen först efter att kommunen bedömt att det fanns skäl för att ansöka om beredande av vård och biträden förordnats för familjen. Det finns en påtaglig risk för att deras hälsa och utveckling skadas. Eftersom föräldrarna inte samtycker till vården kan den inte ges på frivillig väg.
Kammarrätten i Stockholm 4549-22
För tre år sedan familjehemsplacerades en pojke med sin storebror på en lantgård. När familjehemmet i år sa upp uppdraget för storebrodern beslutade kommunen att bröderna skulle placeras i ett annat familjehem.
Lillebrodern som nu var 13 år, de biologiska föräldrarna och familjehemsföräldrarna motsatte sig beslutet. Pojken hade funnit sig väl till rätta med livet på gården lantbruk och djur och fungerade även väl i skolan, där han hittat sin plats i en mindre undervisningsgrupp.
Förvaltningsrätten avslog men kammarrätten bifaller nu överklagandet och låter pojken bo kvar på lantgården.
Kammarrätten konstaterar att en placering av bröderna i olika familjehem visserligen starkt talar mot den fortsatta placeringen. Detta går dock att kompensera genom umgängestillfällen mellan dem. Nackdelen bedöms inte heller uppväga risken för att pojkens positiva utveckling bryts.
Kammarrätten i Stockholm 3512-22
Den snart 15-årige pojken har utvecklat ett dataspelsmissbruk och fått diagnosen ”internet gaming disorder”, som har lett till stora konsekvenser för honom och hans omgivning. Bland annat har han vid flera tillfällen har uppträtt mycket våldsamt, även i situationer utan direkt koppling till spelandet, vilket kammarrätten bedömer vara tillräckligt allvarligt för att kunna omfattas av 3 § LVU.
Även om pojkens föräldrar samtycker till den planerade vården och han själv inte invänder mot den, konstaterar kammarrätten att han fram till relativt nyligen haft avsevärda problem med dataspelsmissbruk och ett utåtagerande beteende, som har kunnat kontrolleras först efter placering på SiS-institution, alltså i en miljö med stark reglering och mycket struktur.
Han verkar enligt kammarrätten inte heller ha nått full insikt i sin situation och är benägen att lägga över ansvaret för sitt beteende på skolan och föräldrarna. Mot den bakgrunden anser kammarrätten att den fortsatta vården kan riskeras om den nu ska bedrivas på frivillig väg, och den därför fortsatt måste ges enligt LVU.
Kammarrätten i Göteborg 3318-22
Tingsrätten beslutade att parterna skulle ha gemensam vårdnad om sonen och att han skulle bo växelvist hos parterna.
Pappan yrkade att sonen skulle ha sitt stadigvarande boende hos honom och hänvisade till att mamman kort tid efter tingsrättens dom fått akut tvångsvård inom psykiatrin. Sonen bodde då hos sin mormor de veckor som han skulle bo hos mamman.
Av behandlande psykoterapeuts uppgifter framgår dock att mamman mår mycket bättre och att mamman får adekvat behandling för sitt sjukdomstillstånd. Sonen, 12 år, anförde att han ville bo lika mycket hos sina föräldrar.
Sammantaget finner hovrätten att det är sonens bästa att sonen även fortsättningsvis ska bo växelvist hos parterna, vilket också är förenligt med kontinuitetsprincipen.
Svea hovrätt T 6199-21
Tingsrätten beslutade att pappan skulle ha ensam vårdnad om barnet, men hovrätten gör en annan bedömning och anser att det är barnets bästa att mamman får ensam vårdnad. Barnet var omhändertaget enligt LVU och genomgick psykologsamtal.
Enligt hovrätten finns det risk för att barnet inte skulle fullfölja samtalen med hänsyn till att pappan ställt sig tveksam till vården och de pågående psykologsamtalen. Sammantaget är det enligt hovrätten bäst för barnet att mamman får ensam vårdnad. Barnet har rätt till umgänge med pappan, som ska utvidgas stegvis på det sätt som framgår av hovrättens domslut.
Hovrätten för Västra Sverige T 3722-21
Mannen gjorde gällande att den numera avlidna kvinnan genom inbördes testamente mellan henne och hennes avlidne make ärvde kvarlåtenskapen med full äganderätt vilket innebar att hon kunde testamentera egendomen till mannen. Motparterna gjorde gällande att testamentet innebar att den avlidna kvinnan endast ärvde kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt, vilket innebar de begränsningar som följde av lag.
I likhet med tingsrätten gör hovrätten tolkningen att testamentet innebär att den numera avlidna kvinnan ärvde den avlidne mannens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt och vårdplikt. För denna tolkning talar bland annat att det finns ett förordnande om sekundosuccession i testamentet. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
Hovrätten för Västra Sverige T 6797-21
En tid innan bolaget försattes i konkurs hade pengar betalats ut till styrelseledamoten. Konkursboet yrkade att styrelseledamoten skulle återbetala pengarna. Kort efter att styrelseledamoten motsatt sig talan avled han och tingsrätten frågade dödsboet om det ville träda in i rättegången, men dödsboet avstod. Konkursboet yrkade att dödsboet skulle förpliktas att träda in i rättegången. Tingsrätten avslog konkursboets begäran och skrev av målet.
Hovrätten fann däremot att dödsboet hade en skyldighet att träda in i rättegången och återförvisade målet.
Högsta domstolen konstaterar att det inte finns någon bestämmelse i lag som reglerar situationen. I rättegångsbalken finns bestämmelser om partssuccession, byte av part, enligt vilka den som tagit över det som tvistas om är skyldig att träda in som part i rättegången. Även om reglerna om partsuccession inte är direkt tillämpliga finner Högsta domstolen att de kan tillämpas när ena parten avlider och tvisteföremålet övergår till den avlidnes dödsbo. Överklagandet avslås.
Högsta domstolen Ö 3927-21
