Ett företag i skönhetsbranschen som sålt en laserklinikverksamhet i Uppsala måste betala drygt 230 000 kr i skadestånd till köparen för brott mot en konkurrensklausul i samband med försäljningen av kliniken.
Enligt konkurrensklausulen förband sig säljarbolaget att inte, direkt eller indirekt, bedriva eller på annat sätt främja eller stödja verksamhet som konkurrerar med den överlåtna verksamheten inom fem mils radie från Uppsala. Men den lokal som säljaren hade, och som inte inte ingick överlåtelsen av laserkliniken, överläts till en tidigare anställd som öppnade ett "Beauty center" där.
Enligt hovrätten har köparen haft ett intresse av att lokalen inte skulle användas för samma typ av verksamhet som det den bedrev. Att köparen inte ville ta över lokalen innebär inte heller att det har saknat betydelse vilken verksamhet som skulle bedrivas där. Genom att överlåta hyreskontraktet har säljaren därmed främjat verksamhet som konkurrerar med den överlåtna rörelsen, vilket är ett brott mot konkurrensklausulen.
Svea hovrätt T 8116-21
Oligarken Oleg Deripaska begärde sex miljarder kronor från staten Montenegro efter att Montenegro vidtagit åtgärder som fråntagit honom värdet av hans investering i två bolag med tillhörande infrastruktur. Enligt oligarken hade Montenegro skapat ogynnsamma förutsättningar för hans aluminiumsmältverk och bauxitgruva efter privatiseringen av verksamheterna.
Skiljenämnden avvisade oligarkens talan med hänvisning till bristande behörighet. Det åberopade bilaterala avtalet mellan Ryssland och dåvarande Jugoslavien bedömdes inte vara bindande mellan Montenegro och Ryssland. Skiljenämnden saknade därmed jurisdiktion över oligarkens talan. Montenegro tilldömdes ersättning för rättegångskostnader i skiljeförfarandet samt avvisade vissa andra krav från Oleg Deripaska.
Oligarken yrkade att hovrätten skulle upphäva skiljedomen. Hovrätten ogillar käromålet och förpliktar oligarken att betala Montenegros rättegångskostnader på motsvarande över sex miljoner kronor.
Svea hovrätt T 731-20
Då ord står mot ord lyckas en kvinna inte bevisa att hon har bättre rätt till en terrier som hon i samförstånd med en annan kvinna köpt i Spanien. En kvinna var på plats och hämtade hundarna och henens väninna betalade för hundarna från Sverige. Väl hemma hamnade hundarna hos väninnan som betalat för dem, samtidigt som en tvist uppstod om vem som skulle ha vilken hund. Nu har tvisten avgjorts i hovrätten till fördel för kvinnan som betalade för hundarna. Ord står mot ord och den andra kvinnan lyckas inte bevisa att det finns ett avtal om att hon skulle bli ägare till den hund hon föredrog.
Svea hovrätt FT 2346-21
I augusti 2018 utsattes en konsument, en man i 55-årsåldern, för ett bedrägeri när han blev uppringd av en person som uppgav att han ringde från bankens säkerhetsavdelning. Vid de två samtalen den dagen lyckades bedragaren få mannen att lämna ut koden till sitt BankID och svarskoder från sin bankdosa.
Om en obehörig transaktion har genomförts är huvudregeln att kontohavarens betaltjänstleverantör ska återställa kontot till den ställning som det skulle ha haft om transaktionen inte hade genomförts. Har transaktionen kunnat genomföras för att kontohavaren inte skyddat sin personliga behörighetsfunktion (BankID eller liknande) ansvarar kontohavaren för högst 400 kr. Har agerandet varit grovt vårdslöst är ansvaret begränsat till 12 000 kr. Konsumenten ansvarar för hela beloppet endast när denne har handlat särskilt klandervärt – vilket hovrätten menade att mannen hade gjort i det aktuella fallet.
Enligt Högsta domstolen (HD) uppvisade mannen en ”betydande vårdslöshet” genom att lämna ut koderna. Det kan emellertid inte, enligt HD, anses bevisat att han i samband med de båda samtalen avsiktligen lämnade ut koderna till en obehörig person. Inte heller är det bevisat att konsumenten agerade som han gjorde med insikt om att det fanns en risk för de obehöriga transaktioner skulle utföras. HD menar att det därför inte var fråga om ett sådant agerande som krävs för att en konsument ska anses ha handlat särskilt klandervärt. Mannens betalningsansvar begränsas därför till 12 000 kr av de transaktioner som har genomförts – medan banken ska betala 385 000 kr till honom. Banken ska även betala rättegångskostnaderna.
Högsta domstolen T 4623-21
En kvinna fick bostadstillägg för en bostad som då var hennes permanentbostad. Under påföljande år flyttade hon till en ny bostad. Pensionsmyndigheten beslutade då, vid prövningen av rätten till bostadstillägg för den nya bostaden, att ta upp värdet av den tidigare som inkomst eftersom kvinnan ägde den fastigheten den 31 december året före och den då inte längre var hennes permanentbostad. Förvaltnings- och kammarrätten gjorde samma bedömning.
Högsta förvaltningsdomstolen finner dock att förmögenhetsberäkningen ska göras utifrån de förhållanden som gällde den 31 december året före det år prövningen avser. HFD konstaterar att regelverket inte lämnar något utrymme för att beakta förändringar som skett efter årsskiftet. Eftersom den tidigare bostaden vid den tidpunkten var kvinnans permanentbostad, var det alltså fel att ta upp värdet av den vid prövningen av rätten till bostadstillägg för den nya permanentbostaden. Underinstansernas avgöranden upphävs därför och målet visas åter till Pensionsmyndigheten för ny prövning.
Högsta förvaltningsdomstolen 811-21
Bouppteckningen efter den avlidna mannen visade en brist i boet. Ett särkullbarn yrkade att två gåvor från den avlidne till en annan dotter, skulle återbäras till dödsboet i den del de kränkte hennes laglott med hänvisning till att gåvorna var att likställa med testamente.
Tingsrätten bedömde att gåvorna innebar ekonomisk uppoffring under mannens återstående livstid och därför inte var att likställa med testamente. Det har framkommit att kontakten brutits mellan mannen och särkullbarnet efter en konflikt och att mannen, i samband med att han ärvde pengar efter sin bror, vid flera tillfällen sagt att han avsåg att göra henne arvslös.
Mot bakgrund av detta finner Högsta domstolen att det får antas att gåvorna lämnades väsentligen för dödsfalls skull. Gåvorna ska därför återföras till dödsboet till den del de kränker särkullbarnets laglott.
HD T 6974-20
Fyra månader efter att han tecknat försäkring för en Audi A6 anmälde mannen bilen som stulen utanför hans bostad när han var utomlands. Audin var försäkrad hos Moderna (bolaget) och av försäkringsavtalet framgick att försäkringen gällde försäkringstagare och ägare till fordonet under förutsättning att ägaren också var fordonets huvudsakliga brukare.
Moderna ansåg inte att mannen styrkt att han var ägare och huvudsaklig brukare av bilen och nekade försäkringsersättning. En rad märkliga omständigheter framkom kring hans köp. Bilen hade varit avställd i 18 månader innan och köpet, vilket hade kommit till stånd efter ett slumpartat möte med säljaren. Köparen hade snabbt fått fram 48 000 kr i kontanter trots att han hade skulder på över 400 000 kr. Säljaren hade inte hörts i målet som vittne. Även omständigheterna kring utlandsresan var oklara.
Tingsrätten fann att mannens berättelse om bilköpet hade låg tillförlitlighet med flera osannolika moment och talan om ersättning ogillades. Även hovrätten gör bedömningen att mannen inte har visat att han var bilens ägare och huvudsakliga brukare. Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Svea hovrätt T 14466-20
Motparten, en man i 70-årsåldern, ansökte om verkställighet av en dom med betalningsförpliktelse och delbelopp kom in till Kronofogdemyndigheten (KFM) - som dock med viss fördröjning betalade ut beloppen till mannen. Med hänvisning till de sena utbetalningarna från KFM begärde mannen ersättning från staten för dröjsmålsränta alternativt skadestånd för utebliven avkastning.
Tingsrätten fann att staten inte var skyldig att betala dröjsmålsränta men att motparten hade rätt till skadestånd för dröjsmålet med 1 188 kr plus ränta. Hovrätten ansåg däremot att motparten hade rätt till dröjsmålsränta enligt räntelagen.
Det är ostridigt att KFM:s utbetalningar gjordes för sent men Högsta domstolen konstaterar att förhållandet mellan KFM och motparten i grunden är offentligrättsligt. De förmögenhetsrättsliga inslagen i parternas rättsförhållande är inte så tydliga att räntelagens regler om dröjsmålsränta ska tillämpas gällande dröjsmålen med den aktuella utbetalningen. Målet återförvisas till hovrätten för ny prövning.
Högsta domstolen T 1032-21
En kund förlorar en tvist med Swedbank där han krävt att banken ska ersätta honom för en brottslig överföring om 220 000 kr från hans konto. Som kund hade mannen ett Mobilt BankID med kodkort. Efter att ett nytt Mobilt BankID skapades via hans internetbank kom en överföring om 220 tkr att ske från hans konto några månader senare.
Överföringen blev föremål för en rättslig prövning i ett brottmål angående penningtvättsbrott. Den tilltalade hade mottagit och omsatt pengar som överförts från mannens konto genom en brottslig handling och den tilltalade dömdes att betala 220 000 kr.
Kunden i Swedbank yrkade sedan i tvistemålet att banken (i första hand) skulle betala honom samma belopp.
Tvistefrågorna var om det har rört sig om en obehörig transaktion samt om sådan transaktion i så fall har kunnat genomföras på grund av att kunden agerat grovt oaktsamt och särskilt klandervärt.
Tingsrätten ansåg att kunden handlande varit särskilt klandervärt i den mening som avses i parternas avtal och lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument. Tingsrätten fäste vikt vid att kunden lämnat ut sin mobiltelefon till en person utanför familjen och inte skyddat sin kod och sitt kodkort.
Hovrätten fastställer nu domen.
Två personer ägde tillsammans en framgångsrik tävlingshäst genom ett enkelt bolag. Ägarna enades om att bolaget skulle upplösas och en utomstående.
Likvidatorns huvudsakliga uppdrag var att sälja hästen och försäljningen gav 28,1 milj kr varefter likvidatorn lämnade slutredovisning.
Försäljningen var konfliktfylld och likvidatorn fick bland begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att kunna visa hästen för spekulanter. Genom likvidatorns arbete med försäljningen lyckades han höja priset från 23 till 28 miljoner kr. För arbetet som likvidator begärde han knappt 2 miljoner kr i ersättning.
En av ägarna klandrade slutredovisningen och yrkade att likvidatorns arvode skulle sättas ned. Med hänsyn till uppdragets art, omfattning, komplexitet och slutliga utfall gör hovrätten bedömningen att arvodet framstår som skäligt.
Käromålet lämnas nu utan bifall. Käranden ska även ersätta likvidatorns rättegångskostnader.
