Om man i juristsammanhang kan tala om att slå igenom med en avhandling så var det precis det Tova Bennet gjorde i höstas när hon disputerade i straffrätt med ämnet ”Straffansvar vid atypiska sinnestillstånd”. Avhandlingen har publicerats av Norstedts Juridik och Tova har i en mängd olika sammanhang, bland annat Sveriges Radio, fått prata om sin forskning. Som ett framtidsnamn inom straffrätten, och även prisad för sin undervisning, kommer hon att synas på bokmässan i Göteborg i höst.
– I Sverige, till skillnad från de flesta övriga länder, har vi inom straffrätten inga specialregler för personer som inte kan förstå eller kontrollera sitt handlande, och så här har det varit sedan 1960-talet, berättar Tova Bennet.
I avhandlingen har hon därför undersökt vad som händer i praktiken när man försöker tillämpa straffrättsliga regler som är utformade för normalt fungerande personer på de som inte är tillräkneliga på det ena eller andra sättet.
– Resultatet är att alla döms. Det kan vara positivt då personen får vård och att samhället därigenom skyddas mot framtida våldsbrott. Men är det rimligt att så gott som alla som har en allvarlig psykisk störning vid gärningen ska dömas för brott?
Enligt Tova Bennet har många av de som döms till rättspsykiatrisk vård redan varit i kontakt med psykvården, men de har inte fått den hjälp som behövs för att avvärja framtida brottslighet. Då blir det som att den rättspsykiatriska vården ibland får kompensera för att andra samhällsfunktioner inte fungerar.
– Många journalister har hört av sig, så jag har pratat ganska mycket i media om min forskning. Det har också funnits ett stort intresse från rättspsykiatrin, berättar hon.
– De här personerna som döms till rättspsykiatrisk vård kanske är allvarligt psykiskt sjuka eller har en funktionsnedsättning som gör att de är på samma mentala nivå som ett barn. Brott förutsätter att man haft uppsåt, annars släpper vi tanken på att brott har att göra med skuld och klander.
Tova Bennet växte upp i lilla Torestorp i Västra Götaland med 1 000 invånare, mellan Varberg och Borås. Hon tror inte att uppväxten på en liten ort har påverkat hennes karriärval, däremot att föräldrarnas bakgrund har gjort det. Båda har arbetat som lärare och hennes mamma, Åsa Wedberg, fick tidigare i år Svenska Akademins svensklärarpris för 2021.
– I mitt hem var det alltid mycket diskussioner om stora samhällsfrågor, både filosofiska och politiska. Det enda mina föräldrar inte var insatta i var juridiken, minns hon.
– Jag har ingen i familjen eller släkten som hållit på med juridik vilket jag annars förstått är ganska vanligt bland jurister. Det är mitt intresse för samhälle, språk och filosofiska frågor som gjort att jag hittat juridiken.
Någon spikrak väg från barndomshemmet till att doktorera i straffrätt har det emellertid inte varit. Istället var det ganska mycket slumpen som gjorde att hon började på juristprogrammet vid Lunds universitet. Det var bara en av flera tänkbara universitetsutbildningar hon sökte efter gymnasiet.
– För mig var det självklart att jag skulle läsa på universitetet men jag hade inte bestämt i vilket ämne, så jag sökte många olika utbildningar såsom ingenjör och sjökapten. Det var även självklart att jag skulle forska. Min pappa är forskare i matematikfilosofi, så jag visste att man kunde vara forskare till yrket.
När det 2006 var dags att söka till universitet var hon dessutom ute och seglade med ostindiefararen Götheborg till Kina. Något som gjorde att föräldrarna i Sverige fick ombesörja högskoleansökningarna.
– Mamma föreslog juristprogrammet som en bra kombination av språk, filosofi och samhällsfrågor. Så jag sökte även det och kom in på utbildningen.
Seglatsen gjorde att hon var tvungen att läsa in sista terminen på gymnasiet i förväg. Något som inte verkar ha vållat henne några större problem.
– Läshuvud har jag nog alltid haft, det upptäckte jag redan i förskoleklass. Jag kunde redan läsa och skriva så mina föräldrar flyttade mig till montessoriskola där man kunde läsa i sin egen takt. Där blev man bra på vissa saker men kanske sämre i exempelvis matematik, så det fick jag läsa ikapp när jag började en vanlig högstadieskola. Men jag avancerade till den snabbaste gruppen, så det löste sig.
När Tova började på juristprogrammet uppstod inte någon omedelbar kärlek till ämnet. Istället ägnade hon stor del av de första två åren till att var engagerad i studentteatern och spelade bland annat med i uppsättningar av Romeo & Julia samt Ibsens Vildanden. Engagemanget i teatern blev så starkt att hon blev ordförande för studentteatern, tog en paus från juriststudierna och läste andra ämnen samt sökte till scenskolan två gånger utan att bli antagen.
– Då gick min studieteknik ut på att vara med på alla föreläsningar och ta noggranna anteckningar och sedan gå igenom litteraturen inför tentorna. Då klarade jag mig med hyffsat resultat utan att vara någon toppstudent. Det är såklart inget som jag rekommenderar mina egna studenter, säger hon med ett skratt, lektor i straffrätt som hon är.
– Halvvägs in i utbildningen tänkte jag att jag slösat bort halva tiden på ett jättetråkigt ämne som det aldrig skulle bli någon forskarkarriär inom, så därför tog jag paus ett år.
– När jag återupptog studierna var den första kursen straffrätt och då tyckte jag allt det intressanta med skuld, ansvar, straff, människors förmåga att hantera situationer, normativa bedömningar av vad som är bra och dåligt med mera kom in i undervisningen. Så då blev det roligt igen.
För en person med Tovas läggning var studierna heller inte tillräckligt teoretiska för att det skulle vara utmanande och stimulerande. Något hon själv tänker på som lärare.
– Det gäller att möta alla studenter. Vissa vill tjäna pengar, andra vill rädda världen och vissa vill göra båda. Många ser det som en yrkesutbildning och vill lära sig det man har nytta av i praktiken. Men det finns en andel studenter som är väldigt intresserade av de underliggande teoretiska och filosofiska frågorna och många har ett stort intresse för samhällsfrågor.
– För att fånga upp de studenterna jobbar jag med en pedagogisk metod som går ut på att hela tiden pendla mellan det abstrakta/principiella och det praktiska/konkreta. Jag försöker visa att ska man bli en bra jurist så måste man förstå att det ena inte är viktigare än det andra utan man måste ha med båda aspekterna.
Hon framhåller gärna att det lärarlag i straffrätt som finns i Lund för ett mycket värdefullt och aktivt pedagogiskt samtal. Och något fel på undervisningsmetodiken verkar det inte vara för 2020 fick Tova Bennet Juridiska föreningens pedagogiska pris. ”Hennes pedagogiska skicklighet och stora tålamod gör straffrätten tillgänglig på ett svårslaget sätt” stod det bland annat i beslutsmotiveringen.
Hon ska även vara med på bokmässan i Göteborg i höst, utvald av Lunds universitet, för att prata om sin avhandling som bok.
– Jag vet inte om jag ska hålla en föreläsning eller bli intervjuad, men det ska bli roligt.
Sedan disputationen i september 2020 arbetar Tova Bennet vidare som lektor i straffrätt. Även hennes sambo är knuten till den juridiska fakulteten i Lund och det har varit oerhört mycket fokus på juridik för henne under lång tid. Men nu ser hon fram emot att få en bättre balans mot andra saker i livet, exempelvis teatern. Hon tror dock inte att hon är klar med sin forskargärning.
– Jag vill fortsätta forska och det finns många trådar i min avhandling som jag vill följa upp. Mitt största intresse just nu är frågor om ansvar och straff vid atypiska sinnestillstånd i en internationell kontext, där den svenska modellen är ett intressant och udda exempel.